Jag har uppmärksamt följt Flammans debatt om arbetarkultur. Jag uppskattade artiklarna av Per Sundgren och jag beundrar också min gamle vän Janne Hammarlunds inlägg, också för hans oförtröttliga entusiasm. Jag är också helt överens med Vibeke Olsson Falks uttalande om att TV:s inverkan. Jag är helt visst inte ute efter att vara polemisk gentemot deras argument, men jag skulle gärna vilja lägga till några påpekanden. Frågan har alltid legat mig varmt om hjärtat i allt mitt teater- och filmarbete.
Begreppet ”arbetarkultur” har förorsakat många missförstånd inom vänstern. De har sträckt sig från uttryck för pseudo-intellektuellt förmyndarskap till uttryck för bigott välvillighet och har i några grupper närmat sig en borgerlig mental masturbation, full av skuldkänslor.

Jag kommer själv från en arbetarklass som jag är stolt över, men som jag aldrig använt som någon banderoll. Både min farfar och min pappa var autodidakter och båda var politiska kämpar. Min pappa var en oförvitlig man, men med ordentliga brister som pappa. En sak lärde han mig dock och den har varit avgörande för min egen aktivitet: arbetaren måste berika sig kulturellt för att inte riskera att lösandet av de egna problemen delegeras till andra.

Bristen på kultur hos arbetarklassen bidrog till nazismens och fascismens seger. Dessa rörelser använde sig av stödet från de okunniga proletära och underproletära massorna.
Jag skulle vilja citera några ord som Antonio Gramsci uttalade inför arbetare som ockuperat fabriker i Torino år 1920. Han avslutade sitt tal genom att säga: ”Bilda er, för vi kommer att behöva all vår intelligens! Agitera, för vi kommer att behöva all vår entusiasm! Organisera er, för vi kommer att behöva all vår styrka!”
Dessa tre meningar, vända till kämpande arbetare, innehåller essensen i det som behövs för att berika sig kulturellt. Gramsci var en sann kommunist som redan år 1926 tillät sig att hårt kritisera Stalin i Lyon-teserna. Det skulle ha behövts fler kommunister som han. Då kanske det kommunistiska projektet inte hade behövt misslyckats.

För vi måste ju komma ihåg att det inte är sant att kapitalismen har vunnit och kommunismen har besegrats. Kommunismen har aldrig förverkligats. Den förlorade innan den hunnit förverkligas, men kapitalismen har därför inte vunnit. Med ödmjukhet är jag fortfarande optimistisk om framtiden. Om vi bara inte på nytt kommer att begå samma fel som vi begått tidigare.