Minnet är selektivt och opålitligt, konstaterar Astrid Trotzig i prologen till Patrioter. Ändå, eller kanske just därför, har det en central plats i romanen. I fokus för berättelsen står Irma och sonen Erik.
Irma kommer till Sverige som fyraårigt finskt krigsbarn. Hon blir placerad hos ett barnlöst par på en gård utanför Sundsvall. När hennes biologiska mamma dör, blir Irma kvar i Sverige. Trots att fosterföräldrarna älskar henne accepterar hon dem aldrig och hela livet känner hon sig berövad sin identitet. Saknaden och frågorna är något hon tvingas att leva med, livet ut. Långsamt övergår berättelsen från att främst handla om Irma till att istället rikta strålkastaren mot Erik.
Erik är äldst av Irmas två söner och det revolterande barnet. Deras relation präglas av missförstånd och konspirationsteorier. De vill inget hellre än att bli föremål för varandras ömhet, men sårar obönhörligt varandra – ibland medvetet, men oftast oavsiktligt.
Tomas finns med från berättelsens början, men antar en fastare gestalt först när Erik träffar honom.
Han är Irmas fosterfars bror, en sadist av rang som under Irmas uppväxt misshandlade och våldtog henne. När Tomas och Eriks möts av en slump på släktens midsommarfest, uppstår en omedelbar känsla av samhörighet mellan dem. Irma ser till sin fasa hur Erik blir Tomas’ adept i ett högerextremt nätverk. Snart ingår Erik i detta nätverks innersta krets. Långsamt lär läsaren känna honom när han timma ut och timma in står på pass utanför ett radhus i en Stockholmsförort. I radhuset bor en påstått vänstervriden gymnasielärarinna som Erik ska mörda.
Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Frågan om ursprunget utgör en väsentlig del av romanen. Hos Irma lever drömmen om Finland och den frustrerade tanken att hennes liv hade varit betydligt lättare om hon inte tvingats därifrån. Eriks romantiserande föreställning om ”Nationen” leder honom till extrema handgripligheter.
Och som en dimridå ligger så deras respektive minnen, förvirrar och fördunklar. Irma och Erik har svårt att på riktigt ta sig ur barndomens suddiga land och återvänder till skärvor av tidiga minnen. Därför är Patrioter också berättelsen om livslögner och komplexa händelseförlopps förenklade förklaringsmodeller. Slutet är av samma gäckande undflyende karaktär som ”sanningen” själv tenderar att vara.