Artiga men kyliga. Så beskrev en diplomat de applåder som president Bush fick efter sitt tal på generalförsamlingens session. Men trots det var det USA som bestämde dagordningen och den resolution som antogs av 189 medlemsstater. Bara Kuba och Venezuela uttalade sig öppet mot FN-resolutionen.
Men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds var nöjd med resultatet.
– Vi har bland annat lyckats enas om att etablera en fredsbyggande kommission som stärker FN:s förmåga att säkra fred och utveckling för konfliktdrabbade länder. Det är även mycket viktigt att begreppet ”Skyldighet att skydda” för första gången accepterats av medlemsstaterna. Detta stärker det internationella samfundets ansträngningar för att förhindra folkmord och kränkningar av mänskliga rättigheter.
– Vi har även kommit närmare målet att halvera fattigdom till 2015 genom beslutet att till nästa år integrera de så kallade millennieutvecklingsmålen i nationella fattigdomsstrategier. FN får samtidigt en stärkt roll i uppföljningsarbetet av målen.
Men trots den optimistiska tonen är kommentarerna syrliga, för att inte säga förödande, mot resultatet i New York. Kritikerna pekar mot John Bolton, USA:s nye FN-ambassadör som utsågs tidigare i år i en omtvistad utnämning av Bush, som använde sig av en konstitutionell ”bakdörr” eftersom motståndet i den amerikanska kongressen var omfattande mot denne öppne FN-kritiker.
När Bolton installerades på posten deklarerade han utan att blinka att han skulle bli ”en advokat i FN för de värden och intressen som USA representerar”. Strax innan FN-mötet publicerade Washington Post och Independent delar av Boltons 750 förslag för att ”reformera” FN-organisationen till ett organ för de ”värden och intressen som USA representerar”.

De mest iögonfallande förslagen från Bolton blev följande:
• Upphävande av alla konkreta referenspunkter till ”Millenieprogrammet”.
• Stopp för målet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av sin BNP till biståndshjälp.
• Nej till alla konkreta överenskommelser för att minska den globala miljöförstörelsen.
• Ersättande av planerna på kärnvapennedrustning till vaga rekommendationer som inte drabbar USA.
• Inga som helst referenser ska göras till den Internationella domstolen, till vilken Bush vägrade att ansluta USA.
• En total omsvängning av den internationella handeln, där Bolton menar att kraven för de fattiga staterna att få inträde i WTO (Världshandelsorganisationen) ska skärpas i stället för att förenklas och underlättas.

På nästan alla punkter fick USA igenom sina förslag i den resolution som Generalförsamlingen antog eller så förvandlades beslut till rekommendationer.
Journalisterna David Brooks och Rosa Elvira Vargas på den ansedda mexikanska dagstidningen La Jornada är skoningslösa i sin kritik av den antagna resolutionen:
”Den nästan uppfyllda konsensusen kring resolutionen (som hade utarbetats av FN:s medlemsstater under det senaste året) som fastställde mål och konkreta mekanismer för att minska fattigdomen, öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar, gå vidare i nedrustningsfrågorna och stoppa spridningen av kärnvapen blev i sista stund föremål för USA:s sabotage. Resultatet är nu ett urvattnat dokument där de centrala frågorna förvandlades till abstrakta termer som ska lösas under en obestämd framtid, eller, så försvann de helt enkelt”.
Den hårt kritiserade generalsekreteraren Kofi Annan andades också en viss pessimism:
– Oberoende av hur frustrerande saker och ting är, eller hur svårt det är att komma överens, kvarstår det faktum att vår tids utmaningar måste mötas med handling. Idag, mer än någonsin, måste denna handling vara kollektiv om den ska bli effektiv.

Millennieprogrammets beslut om att halvera fattigdomen till 2015 är för de flesta utvecklingsländerna en nästan omöjlig uppgift. Flera länder har till och med gått tillbaka i fattigdomsbekämpningen och parallellt har FN som organisation försvagats på alla nivåer.
”Det är precis vad regeringen Bush önskar och dessvärre är det vad man har lyckats med”, skriver La Jornada-journalisterna.
För USA-presidenten är receptet för världens fattiga ”frihet och säkerhet” och det ska vara FN-organisationens centrala uppgift, menade Vita husets man i sitt tal.
– Vi ska kämpa för att de som lider av fattigdomen befrias från tyngden av denna och den säkraste vägen är via mer handel (…) och med denna utdelar vi ett slag mot terroristerna som livnär sig på vrede och bitterhet.
– Demokratiska nationer försvarar privategendomen, yttrandefriheten och religionsfriheten, tillade presidenten. Han underströk också att den Boltoninfluerade FN-resolutionen är nödvändig för att FN ska kunna vara en effektiv aktör och uppfylla sin målsättning.
Den uruguayske reportern Genaro Carotenuto på dagstidningen Brecha är om möjligt ännu mer kritisk mot FN-resolutionen än sina mexikanska kollegor.

”Det nya dokumentet, reducerat och tvättat från allt obekvämt för USA och för de andra medlemmarna med vetorätt, är en retorisk principdeklaration. Till och med det gamla beslutet att de rika länderna ska anslå 0,7 procent av BNP till bistånd, endast respekterat av skandinaverna, har förvandlats till den mest bekväma kategorin av ’rekommendationer’. Så behöver de aldrig beskyllas för att ha ’åtagit sig’ utan att uppfylla beslutet”, skriver Carotenuto sarkastiskt.
Den pakistanske författaren Tariq Alí ställde efter FN-mötet förra veckan frågan: ”Vad göra med FN?” I likhet med en växande skara förutspår han världsorganisationens död, i synnerhet efter den USA-influerade resolutionen.
”När Bagdad ockuperades accepterades detta av Säkerhetsrådet via erkännandet av marionettregimen. När Pol Pot (ledaren för Kambodjas Röda Khmerer) störtades (1979) av sin granne (Vietnam) höll FN Pol Pot under armarna i tolv (12) år.
Den dominerande staten, då som nu, var USA. Det som dessa önskar återupprepas vanligen”.

Tariq Alí gör ett tankeexperiment och frågar sig vad som skulle hända om betydelsefulla stater i ”Syd” skulle kräva grundläggande förändringar av FN-organisationens politik och inriktning, och om dessa inte skulle inträffa, hota med att lämna FN.
– Skulle något så oerhört kunna hända? Kom ihåg detta: Majoriteten av dem som närvarar på FN-sessionen anländer inte som likvärdiga. Det finns 191 medlemstater och USA har militär närvaro i 121 av dessa. Vill vi verkligen ha ett Amerikas Förenta Nationer? Nej. Bäst för alla är att vi begraver saken.

Fokus:

Millenieprogrammets målsättning antagen år 2000 på generalförsamlingens session:

• Halvera världens fattigdom och hunger.
• Låt alla barn få gå i grundskola.
• Öka jämställdheten och förbättra
kvinnors ställning.
• Minska barnadödligheten.
• Minska mödradödligheten.
• Stoppa spridningen av HIV/AIDS
och andra sjukdomar.
• Säkerställ en miljömässigt hållbar
utveckling.
• Öka samarbetet kring bistånd, handel och skuldavskrivningar.