SPORT ”Det finns dagar när jag faktiskt är glad för att olyckan inträffade.” Orden är Thomas Fogdös, den svenska alpine världsstjärnan som skadade sig så illa på en transportsträcka till träningen i Åre 1995 att han blev förlamad från midjan och nedåt. Jag har alltid tyckt att det sättet han hanterat sin skada på är oerhört beundransvärd. Någon kanske tycker att det är smetigt och flåshurtigt, en ”spik i foten, jajamensan”-mentalitet som bara är påklistrad och säkert plågsam för honom själv. Det gör inte jag, jag tycker att Fogdö verkar genuin.
Att kunna ta sig samman i en livskris och göra det bästa av situationen är nog något av det svåraste som finns. För en idrottsstjärna som skadar sig så att den inte kan fortsätta med sin idrott är det hela ett stort trauma. För en som varit i topptrim hela sitt liv, definierar sig via ett aktivt liv och skadar sig så illa att det inte ens är möjligt att gå måste det vara fruktansvärt. En avgrund öppnar sig.
Men Fogdö hade ingen lust att bli kvar i den avgrunden, han vräkte sig snabbt upp i rullstolen och körde bil igen redan efter några månader. Och det är just bilen som står i centrum när Fogdö nu gör rubriker igen. Han ska nämligen göra comeback inom idrotten som förare i Sportscar Challenge.
Sedan olyckan har Thomas Fogdö rest land och rike runt. Han har föreläst om mental träning och till och med en skeptiker som jag – många av den typen av föreläsare har ju rätt litet att säga – skulle gärna vilja höra erfarenheterna hos en som först har lyckats ta sig till toppen av sin idrott och sedan klarat av att vända en olycka till en möjlighet.
Racingen då? Jo, Fogdö satsar hårt även om han säger att det mest är på kul. Han lär inte ha något men av sitt handikapp när han åker, gas och broms sitter vid ratten, kopplingen ovanför växellådan. Däremot saknar han så klart rutin och det blev väl inga underverk gjorda vid debuten på tävlingarna i Knutstorp.
Även om jag aldrig kan förstå Fogdös situation med sitt handikapp till fullo, förstår jag mycket väl den känsla av saknad som nu leder honom till att börja tävla igen. Den som en gång har tävlat på hög nivå i en idrott vet vad jag talar om. Den där lilla anspänningen när man vaknar på morgonen, den speciella stämningen på tävlingsplatsen och kanske framför allt: den fullständiga koncentrationen. Därför spelar det kanske inte så stor roll om Fogdö inte blir världens bästa racerförare. För mig är han som förebild världsmästare ändå. Och jag unnar honom verkligen att känna på farten, kurvorna och spänningen igen.
