Det fanns en tid då Danmark sågs som ett mönstersamhälle: humanitärt, i solidaritet med lidande folk, jämställdhets- och jämlikhetsinriktat och med starkt engagemang för folkrätt.
Danmark hade good-will i världen.
Med det kalla krigets slut och den socialdemokratiska rörelsens förfall var det en nyliberal, interventionistisk endavägen-politik som tog över. Statminister Fogh Rasmussen gick i spetsen för vad han kallade en “kulturkamp” för att göra upp med vad den nya regeringen uppfattade som tidigare regeringars socialistiska och prosovjetiska/antiamerikanska böjelser.

Därefter vände sig regeringen mot den fria forskningen för att skaffa sig kontroll över den och förstörde en rad förhållandevis oberoende institut som ägnade sig åt globala frågor, däribland det ansedda Köpenhamns fredsforskningsinstitut, Copri. Styrelseordföranden i det av regeringen nyligen inrättade Danska institutet för internationella studier, Diis, är en före detta utrikesminister. All dess forskning om säkerhet och försvar finansieras av danska försvarsministeriet.
Danmarks nyliberalt-konservativa ledning systematiskt har eftersträvat att eliminera opposition, stött sig på det populistiska Dansk folkeparti och skaffat sig en revansch som är inspirerad både av bolsjevism (integrerade parti- och statsfunktioner, centraliserad ledning och snurrmästarpropaganda), och interventionism med civilisatoriskt uppdrag – kom ihåg att den har proklamerat en kulturrevolution! – och fundamentalism i den meningen att den går emot konstruktiva ideal såsom enighet och mångfald och klassiska liberala frihetsidéer.

När Sovjetunionen försvunnit, blev det segeryran som regerade. Den andra sidan hade fel och därför är det vi som har rätt. Västvärlden, och lilla Danmark med den, skulle nu härska över världen under USAs ledning. Enligt opinionsmätningar fanns en betryggande majoritet av danskar som ställt sig bakom allt detta.

Det största danska företaget, A.P. Møller-Mærsk, är starkt engagerat i krigsrelaterade affärer, inte minst i kriget mot Irak. Danmark har nyligen erhållit generösa belöningar till sin vapenindustri genom jättelika kontrakt för USA:s robotförsvar (Ballistic Missile Defence program). Danske försvarsministern har dekorerats med medalj av försvarsminister Donald Rumsfeld. Alldeles efter invasionen av Irak fick danske statsministern motta en hedersdoktorstitel i USA.
Slutligen har Danmark glidit mot främlingsfientlighet i allmänhet och islamfientlighet i synnerhet. Man fördömer islam och dess historia som extremistisk, betraktar islam som ett problem för världen, insisterar på att muslimer ska ändra på sin religion och sitt samhälle, tror att den kristna västvärlden har en särskild rätt att genomföra reformer i det muslimska samhället och anstiftar krig mot islam som helhet.
Det sätt på vilket Danmark och andra västländer har behandlat det irakiska och det palestinska folket grundar sig på en eller flera av dessa ingredienser av islamfientlighet. Om något liknande hade gjorts mot judar, skulle det omedelbart ha fördömts som antisemitism.

Jämfört med förr förekommer förvånande lite debatt om, exempelvis, världsfattigdomen och FN:s åtta millenniemål. Inte någon av dessa politiska frågor eller den danska militära närvaron i Irak orsakar debatt på det sätt som vi kan se i, exempelvis, USA, Storbritannien eller Italien.
Den danska ekonomin har utvecklats ytterst bra. När de flesta danskar tänker på världen, tänker de Europeiska unionen – åtta procent av världens medborgare. Ordet solidaritet – innebärande ett åtagande också gentemot mänskligheten utanför Europa – har praktiskt taget försvunnit. Den berömda danska förmågan att “hygge sig” – att ha det lite trevligt och gemytligt − har förvandlats till bekväm likgiltighet för den större världen.
Folk har lagt märke till att Danmark har förändrats. Och Danmark har nu verkligen raka motsatsen till good-will i världen.

Muhamedkarikatyrerna finns i ett sammanhang. Om detta sammanhang rättas till, skulle Danmark – dess regering och folk – tvingas ställa frågan: Vad har vi gjort fel i så mångas ögon under de senaste 10-15 åren?
Men om detta sammanhang ignoreras, kommer Danmark bara att reagera med självömkan och sjunka djupare ner i sin kulturella okänslighet och institutionaliserade brist på självkritik och empati.
Det bådar illa. Vare sig det är avsiktligt eller ej, kommer det att väcka ilska hos ännu fler av världens medborgare
Vad är det då som inger hopp i detta mörker? Jo, att så många danska medborgare diskuterar frågan som aldrig förr.
Jag hoppas att miljoner människor i den muslimska världen ska föra en dialog med dessa – konstruktiva – danskar.