Utrikes 25 oktober, 2020

Folket som vaknade

I dag röstar chilenarna om huruvida den nyliberala grundlagen från diktaturens dagar äntligen ska rivas upp. Men även om det mesta tyder på att det kommer att ske har striden mellan folket och den ekonomiska och politiska eliten om vad som ska ersätta den bara börjat.

Förra söndagen var det exakt ett år sedan som en historiskt stor protestvåg sköljde över Chile. Den utlösande faktorn var prosaisk: en höjning av priset på tunnelbanebiljetter i huvudstaden Santiago med 30 pesos (motsvarande 33 ören). Men i Chile, som är ett av världens mest ojämlika länder, var det tillräckligt för att tända gnistan till den krutdurk som de senaste decenniernas nyliberala politik omsorgsfullt har skapat. Det var också en symboliskt viktig händelse.

– För de ungdomar som började planka i tunnelbanan i protest mot prishöjningen var siffran 30 väldigt symbolisk. ”Det är inte trettio pesos, det är trettio år”, ropade de. Kopplingen till Pinochet var viktig, säger Javiera Castillo från den feministiska gruppen Coordinadora Feminista 8M till Flamman.

Gruppen grundades så sent som 2018 när de genomförde en kvinnostrejk. När protesterna bröt ut ett år senare deltog de från början i det som helt enkelt har kommit att kallas La revuelta (”Revolten”). Javiera, som tillhör propagandaavdelningen Brigada Laura Rodig, gjorde det främst genom att måla gator och husfasader.

De trettio åren som demonstranterna ville bryta med avser den period som har pågått sedan general Augusto Pinochet avsattes 1990. Då återinfördes formellt demokratin igen. Men i en process liknande den i Spanien efter general Francos fall gjordes ingen vidräkning med diktaturen. Det främsta uttrycket för det är att Pinochets gamla grundlag, döpt efter den ny­liberale ekonomen Friedrich Hayeks bok The constitution of liberty, behölls. Den innehåller bland annat en paragraf som ger en politiskt tillsatt konstitutionsdomstol vetorätt över parlamentariska beslut. Denna domstol har länge dömt till den ekonomiska och politiska elitens fördel och upprätthållit de nyliberala reformer som genomfördes under diktaturen.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Många av dessa reformer är i dag ökända. Sedan grundlagen antogs 1980 har Chiles skolväsende till stor del privatiserats – i dag går över 60 procent av chilenska elever i privata skolor som tar höga avgifter. Även det sällsynt orättvisa pensionssystemet infördes under diktaturen. Anställda betalar omkring tio procent av sin månadslön till den vinstdrivande och grundlagsskyddade fonden AFP, men 80 procent av pensionärer får ändå ut mindre än 400 dollar i månaden. Det mest iögonenfallande exemplet på den hänsynslösa nyliberalismen i Chile är dock vattenfrågan. Sedan 1981 har vatten varit en kommodifierad handelsvara och i dag beräknas 80 procent av landets vatten kontrolleras av privata regionala monopol som i princip kan sätta vilka priser de vill.

Chile var länge ett levande bevis på att kopplingen mellan liberal marknadsekonomi och politisk demokrati inte nödvändigtvis är stark. Att fria marknader av någon anledning skulle vara inkompatibla med diktatur och politisk ofrihet vederlades en gång för alla när Chicagoskolans nyliberala ekonomer landade i Santiago strax efter militärkuppen 1973. Efter Pinochets fall och demokratins återkomst kunde man tro att diktaturens nyliberala medlöpare skulle be offrens anhöriga om ursäkt för sina felsteg. Men Milton Friedman firade i stället och motiverade sitt stöd till Pinochet med argumentet att han hade förutsett att den fria marknadens krafter skulle underminera diktaturen och till slut göra den politiska demokratin ofrånkomlig. Det var i själva verket det ”chilenska miraklet”, som Chicago-pojkarna hade gett upphov till, som hade störtat juntan. Samma syn på samspelet mellan marknaden och politiken gav även Hayek uttryck för när han sade sig föredra ”liberal auktoritarism” framför ”obegränsad demokrati”, och skickade ett exemplar av The constitution of liberty till Portugals diktator António Oliveira de Salazar.

Nyliberalernas stöd till olika högerdiktaturer handlade inte om att de ville avskaffa den politiska demokratin, utan snarare om att hindra den från att leda till ekonomisk demokrati. När hotet från vänster var tillräckligt stort, såsom efter Salvador Allendes valseger 1970, kunde de därför ställa sig bakom en militärjunta som lovade att återställa den liberala ekonomiska ordningen och den privata äganderätten. Detta fenomen har forskaren Thomas Biebricher kallat för ”transitional dictatorship”.

På 1990-talet, när det kommunistiska blocket hade upplösts och liberala dissidenter styrde flera av de nya staterna (Jeltsin, Havel, Orbán och så vidare), framstod det för många som att nyliberalerna hade rätt i att det rådde ett nästan kausalt samband mellan fria marknader och demokrati (det var fortfarande för tidigt att fälla ett slutgiltigt omdöme om Kina). Men i Latinamerika tog utvecklingen en annan riktning under denna period. Den ”rosa vågen” sköljde över kontinenten och ledde till att vänsterregeringar kom till makten, från Venezuela till Argentina. Resultatet var att den skyhöga ojämlikheten och fattigdomen började reduceras, i många länder för första gången någonsin. Ett undantag i Sydamerika var dock Chile.

Under samma period som läskunnigheten ökade, barnadödligheten sjönk och välståndet för de fattigaste växte i flera grannländer förblev klyftorna extremt höga i Chile. I dag är landets ginikoefficient enligt Världsbanken 46,4. Det är visserligen en nedgång från 52,1 som registrerades 2012, men det är den tredje högsta siffran bland OECD:s medlemsländer, efter Sydafrika och Costa Rica. Av de större latinamerikanska länderna har bara Brasilien, Colombia och Venezuela högre siffror (det senare hade tidigare den högsta ojämlikhetsnivån på kontinenten).

Ojämlikhet säger dock inte så mycket i sig. Om utvecklingen går mot mindre klyftor men från en mycket hög nivå samtidigt som tillväxten är hög, som till exempel i Brasilien i början av 2000-talet, tenderar det politiska klimatet att vara relativt lugnt och stabilt. I Chile har de fattigaste delarna av samhället dock inte känt av några nämnvärda förbättringar, trots att ojämlikheten minskat något och trots att en socialdemokratisk regering satt vid makten under delar av perioden. Detta har lett till vad som måste vara ett rekordhögt politikerförakt. 2019 uppgav bara två procent (!) att de hade förtroende för landets politiker. Det är en nedgång med 200 procent från de jämförelsevis höga sex procent som sade sig lita på den politiska klassen några år tidigare. 72 procent uppger samtidigt att de inte känner sig representerade av något politiskt parti.

En bidragande orsak till detta är den serie av korruptionsskandaler som har ägt rum de senaste åren. Bland annat avslöjades 2014 ett nätverk av politiker ha finansierat sina politiska kampanjer illegalt med hjälp av ett gruvbolag. Den socialdemokratiska presidenten Michelle Bachelet utfärdade då en amnesti för de åtalade som gav politiker immunitet mot korruptionsanklagelser. Sedan dess har en rad liknande skandaler avslöjats, utan några nämnvärda efterverkningar. Resultatet är att valdeltagandet har sjunkit med den största siffran i världen: 1989 röstade 86 procent av väljarna, 2017 var siffran 46,6 procent. Få länder i samma utvecklingskategori har en så politiskt alienerad befolkning som Chile.
Ett sådant klimat är explosivt och kan ibland bara kräva en liten provokation för att det hela ska detonera. Friedman och hans kolleger hade uppenbarligen inte förstått att den liberala ordning som de bidrog till att återställa med jämna mellanrum kommer att ge upphov till precis den situation som de ville rädda Chile ifrån från början.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Chiles nuvarande regering, ledd av Sebastian Piñera, svarade först på protesterna med våldsam repression.

Både polisen och armén skickades ut för att upprätthålla ordningen och undantagstillstånd rådde i flera veckor i oktober 2019. Men när det blev uppenbart att protesterna inte avtog utan snarare intensifierades av våldet lade regeringen om taktiken.

– En natt var det en stor demonstration i Santiago. På morgonen efter låg ett stort vitt tygskynke över Plaza de la dignidad [det namn som demonstranterna gett torget Plaza Italia i centrala Santiago där de största demonstrationerna ägde rum, reds. anm.]. Det var uppenbart att regeringen hade lagt det där i ett försök att desarmera revolten. Det var som ett grymt skämt. De försökte dölja alla som dödats och stympats av polisbrutaliteten, säger Javiera Castillo.
Strax därefter meddelade president Piñera att en folkomröstning skulle hållas om huruvida grundlagen bör rivas upp och ersättas. Den var först planerad att hållas i april, men corona­pandemin gav regeringen en ursäkt att skjuta upp den till nu på söndag.

Delar av den chilenska vänstern var inledningsvis fientligt inställd till att delta i omröstningen, vars villkor dikterats av regeringen. Men enligt Javiera Castillo har den delen krympt.

– Vissa inom vänstern var emot att delta för ett halvår sedan, men nu säger de flesta att de ska rösta, till och med kommunistpartiet. Vi är också kritiska, men vi inser att det inte finns många andra alternativ.

I omröstningen är ja-alternativet indelat i två underalternativ: en konstituerande församling eller ett så kallat ”blandat konvent”. Det första alternativet består av 155 valda medborgare medan det andra innebär att platserna i församlingen som ska utarbeta den nya grundlagen delas jämnt mellan medborgare och valda politiker från politiska partier (86 vardera), det vill säga de partier som det chilenska folket så djupt föraktar och vars representanter har skott sig på det allmännas bekostnad i åratal. För Javiera Castillo är det därför klart vilket alternativ som är att föredra.

– Vi är för en konstituerande församling. Men vi måste vinna med en stor marginal, annars kommer de att försöka ifrågasätta resultatet på olika sätt. Jag vet inte vad som kommer att hända även om vi skulle vinna. Men förhoppningsvis kan vi börja arbeta på en ny grundlag inom två år. Vårt mål är att ”översvämma” processen och ta oss in i den. Sedan kan vi förändra saker inifrån.

Och det finns mycket att förändra.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En fråga som har fått särskilt stor uppmärksamhet under protesterna är den om polisen. Det gångna året har den nationella poliskåren, Carabineros, anklagats för alla möjliga typer av brott mot mänskliga rättigheter. Demonstranter har dödats, förlorat ögonen, misshandlats och utsatts för sexuella övergrepp. I vissa fall har anklagelserna påmint som den typ av tortyr som oppositionella utsattes för under diktaturen. Till exempel åtalades två poliser nyligen för att ha misshandlat sex demonstranter när protesterna bröt ut, bland annat genom att ha smetat tårgaspulver över deras ansikten medan de bar handbojor. Fyra av dem var barn, den yngsta bara 14 år. Det senaste fallet ägde rum för två veckor sedan när en 16-årig demonstrant kastades från en bro av poliser under en demonstration i Santiago. Totalt har över 8 500 anmälningar om polisvåld gjorts. Regeringen har dock gjort allt för skydda polisen.

– Vi vill avskaffa Carabineros. Vissa delar av vänstern vill reformera kåren, men vi anser att den bör avskaffas. Man vet inte vad man har att vänta sig när man går ut på gatan. Man kan förlora ett öga, bli kastad i en flod, bli skjuten. Brotten mot mänskliga rättigheter är flagranta i Chile. Men regeringen lyssnar inte på den internationella opinionen. Den skyddar i stället polisen, säger Javiera Castillo.

Den nationella poliskåren har traditionellt åtnjutit starkt stöd i Chile, men det senaste året har det stödet i princip vittrat sönder. 2016 var det landets mest väl ansedda institution. I dag anser bara 36 procent av befolkningen att den gör ett bra jobb. I december förra året tvingades inrikesministern avgå på grund av anklagelserna, och oppositionen försöker nu även avsätta den nye inrikesministern på samma grunder.

För Javiera Castillo och hennes kamrater i Coordinadora Feminista 8M är polisen också ett uttryck för den fråga som ligger dem kanske allra närmast om hjärtat, nämligen patriarkatet.

– Det patriarkala våldet är brutalt i Chile. Vi känner oss inte skyddade av staten. Tvärtom: staten är delaktig i det och har gjort sig skyldig till våldtäkter och övergrepp. Därför kallar vi den för en ”mördarstat”. Grundlagen från diktaturen har en annan syn på kvinnan än den som samhället i stort har i dag. Kvinnor har ingen plats i den rådande konstitutionen.

Chilensk feminism blev världskänd förra året när videor på medlemmar ur gruppen Las Tesis, ett feministiskt kollektiv från Valparaíso, framförde sången Un violador en tu camino (”En våldtäktsman i dina fotspår”) under demonstrationer. Sången blev snabbt till en global feministisk hymn när den spreds i sociala medier. Snart sjöngs den på olika språk men med samma koreografi, från Istanbul och New Delhi till Tokyo och Stockholm. Texten och koreografin är inspirerade av den argentinska filosofen Rita Segato och innehåller flera element som symboliserar kvinnors underordning i latinamerikansk kultur. Till exempel representerar de tre knäböjen den ställning som kvinnor ofta tvingas inta när de ska genomsökas för smuggling, ofta nakna.

– Vi kämpar mot det vi kallar för ”livets prekaritet”. Vi vill återupprätta kvinnors värdighet. I praktiken betyder det bland annat lika lön för lika arbete och skydd från manligt våld. Vi vill ha jämlikhet för alla, även för kvinnor som står till höger. Men det är en utmaning att samarbeta med människor med andra politiska åsikter än ens egna, säger Javiera Castillo.

En liten seger har dock redan uppnåtts: efter en lång påtryckningskampanj beslutades det att den konstituerande församlingen ska ha jämn könsfördelning.

Striden om grundlagen innefattar också en fråga som inte fått fullt lika stor uppmärksamhet internationellt, nämligen den om ursprungsbefolkningens status. Chiles grundlag är i dag den enda i Latinamerika som är ”monokulturell”, det vill säga som inte erkänner några andra folks rättigheter än det chilenska. Detta trots att nio olika ursprungsfolk, varav Mapuche är det största, har Chile som sitt hemland och representerar nio procent av befolkningen (1,5 miljoner). Detta har gjort att frågan om en grundlagsändring fått en närmast existentiell betydelse för Chiles ursprungsfolk, eftersom de annars riskerar att helt förlora kontrollen över sina kvarvarande områden till staten eller privata företag. I provinsen Araucanía i södra delen av landet har protester och våldsamma konfrontationer mellan stammar och polis regelbundet ägt rum den senaste tiden.

– Vi har kontakt med kvinnor i Araucanía. Mapuche-folket lider mycket eftersom de vill få tillbaka sitt land. Vi måste kämpa för att den nya grund­lagen blir ”plurinationell” och erkänner inte bara Mapuches rättigheter utan även alla andra folks, inklusive invandrares. Det finns många invandrare från andra latinamerikanska länder i Chile vars rättigheter inte garanteras, säger Javiera Castillo.

Ursprungsfolkens marginaliserade status i Chile bekräftas av det faktum att ingen etnisk kvotering kommer att göras till den konstituerande församlingen. Valsystemet gör det dessutom nästan omöjligt för partipolitiskt oberoende kandidater att bli valda, något som ytterligare bidrar till att exkludera ursprungsfolk som ofta är organiserade i sociala rörelser snarare än partier. Trots att en stor majoritet av chilenarna enligt opinionsmätningar väntas rösta ja på söndag och för en konstituerande församling återstår därför flera hinder för vänsters krav.

Men Javiera Castillo är trots det hoppfull.

– I Chile säger man att folket ”vaknade” i och med revolten förra året. Chile håller fortfarande på att vakna.

Som alla som någon gång vaknat från en mardröm vet är den dock inte alltid över för att man vaknat.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]