Utrikes 25 oktober, 2020

Folket som vaknade

I dag röstar chilenarna om huruvida den nyliberala grundlagen från diktaturens dagar äntligen ska rivas upp. Men även om det mesta tyder på att det kommer att ske har striden mellan folket och den ekonomiska och politiska eliten om vad som ska ersätta den bara börjat.

Förra söndagen var det exakt ett år sedan som en historiskt stor protestvåg sköljde över Chile. Den utlösande faktorn var prosaisk: en höjning av priset på tunnelbanebiljetter i huvudstaden Santiago med 30 pesos (motsvarande 33 ören). Men i Chile, som är ett av världens mest ojämlika länder, var det tillräckligt för att tända gnistan till den krutdurk som de senaste decenniernas nyliberala politik omsorgsfullt har skapat. Det var också en symboliskt viktig händelse.

– För de ungdomar som började planka i tunnelbanan i protest mot prishöjningen var siffran 30 väldigt symbolisk. ”Det är inte trettio pesos, det är trettio år”, ropade de. Kopplingen till Pinochet var viktig, säger Javiera Castillo från den feministiska gruppen Coordinadora Feminista 8M till Flamman.

Gruppen grundades så sent som 2018 när de genomförde en kvinnostrejk. När protesterna bröt ut ett år senare deltog de från början i det som helt enkelt har kommit att kallas La revuelta (”Revolten”). Javiera, som tillhör propagandaavdelningen Brigada Laura Rodig, gjorde det främst genom att måla gator och husfasader.

De trettio åren som demonstranterna ville bryta med avser den period som har pågått sedan general Augusto Pinochet avsattes 1990. Då återinfördes formellt demokratin igen. Men i en process liknande den i Spanien efter general Francos fall gjordes ingen vidräkning med diktaturen. Det främsta uttrycket för det är att Pinochets gamla grundlag, döpt efter den ny­liberale ekonomen Friedrich Hayeks bok The constitution of liberty, behölls. Den innehåller bland annat en paragraf som ger en politiskt tillsatt konstitutionsdomstol vetorätt över parlamentariska beslut. Denna domstol har länge dömt till den ekonomiska och politiska elitens fördel och upprätthållit de nyliberala reformer som genomfördes under diktaturen.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Kvinnor framför den feministiska sången Un violador en tu camino i Santiago den 9 mars 2020. Foto: Esteban Felix/AP/TT.

Många av dessa reformer är i dag ökända. Sedan grundlagen antogs 1980 har Chiles skolväsende till stor del privatiserats – i dag går över 60 procent av chilenska elever i privata skolor som tar höga avgifter. Även det sällsynt orättvisa pensionssystemet infördes under diktaturen. Anställda betalar omkring tio procent av sin månadslön till den vinstdrivande och grundlagsskyddade fonden AFP, men 80 procent av pensionärer får ändå ut mindre än 400 dollar i månaden. Det mest iögonenfallande exemplet på den hänsynslösa nyliberalismen i Chile är dock vattenfrågan. Sedan 1981 har vatten varit en kommodifierad handelsvara och i dag beräknas 80 procent av landets vatten kontrolleras av privata regionala monopol som i princip kan sätta vilka priser de vill.

Chile var länge ett levande bevis på att kopplingen mellan liberal marknadsekonomi och politisk demokrati inte nödvändigtvis är stark. Att fria marknader av någon anledning skulle vara inkompatibla med diktatur och politisk ofrihet vederlades en gång för alla när Chicagoskolans nyliberala ekonomer landade i Santiago strax efter militärkuppen 1973. Efter Pinochets fall och demokratins återkomst kunde man tro att diktaturens nyliberala medlöpare skulle be offrens anhöriga om ursäkt för sina felsteg. Men Milton Friedman firade i stället och motiverade sitt stöd till Pinochet med argumentet att han hade förutsett att den fria marknadens krafter skulle underminera diktaturen och till slut göra den politiska demokratin ofrånkomlig. Det var i själva verket det ”chilenska miraklet”, som Chicago-pojkarna hade gett upphov till, som hade störtat juntan. Samma syn på samspelet mellan marknaden och politiken gav även Hayek uttryck för när han sade sig föredra ”liberal auktoritarism” framför ”obegränsad demokrati”, och skickade ett exemplar av The constitution of liberty till Portugals diktator António Oliveira de Salazar.

Nyliberalernas stöd till olika högerdiktaturer handlade inte om att de ville avskaffa den politiska demokratin, utan snarare om att hindra den från att leda till ekonomisk demokrati. När hotet från vänster var tillräckligt stort, såsom efter Salvador Allendes valseger 1970, kunde de därför ställa sig bakom en militärjunta som lovade att återställa den liberala ekonomiska ordningen och den privata äganderätten. Detta fenomen har forskaren Thomas Biebricher kallat för ”transitional dictatorship”.

På 1990-talet, när det kommunistiska blocket hade upplösts och liberala dissidenter styrde flera av de nya staterna (Jeltsin, Havel, Orbán och så vidare), framstod det för många som att nyliberalerna hade rätt i att det rådde ett nästan kausalt samband mellan fria marknader och demokrati (det var fortfarande för tidigt att fälla ett slutgiltigt omdöme om Kina). Men i Latinamerika tog utvecklingen en annan riktning under denna period. Den ”rosa vågen” sköljde över kontinenten och ledde till att vänsterregeringar kom till makten, från Venezuela till Argentina. Resultatet var att den skyhöga ojämlikheten och fattigdomen började reduceras, i många länder för första gången någonsin. Ett undantag i Sydamerika var dock Chile.

Under samma period som läskunnigheten ökade, barnadödligheten sjönk och välståndet för de fattigaste växte i flera grannländer förblev klyftorna extremt höga i Chile. I dag är landets ginikoefficient enligt Världsbanken 46,4. Det är visserligen en nedgång från 52,1 som registrerades 2012, men det är den tredje högsta siffran bland OECD:s medlemsländer, efter Sydafrika och Costa Rica. Av de större latinamerikanska länderna har bara Brasilien, Colombia och Venezuela högre siffror (det senare hade tidigare den högsta ojämlikhetsnivån på kontinenten).

Ojämlikhet säger dock inte så mycket i sig. Om utvecklingen går mot mindre klyftor men från en mycket hög nivå samtidigt som tillväxten är hög, som till exempel i Brasilien i början av 2000-talet, tenderar det politiska klimatet att vara relativt lugnt och stabilt. I Chile har de fattigaste delarna av samhället dock inte känt av några nämnvärda förbättringar, trots att ojämlikheten minskat något och trots att en socialdemokratisk regering satt vid makten under delar av perioden. Detta har lett till vad som måste vara ett rekordhögt politikerförakt. 2019 uppgav bara två procent (!) att de hade förtroende för landets politiker. Det är en nedgång med 200 procent från de jämförelsevis höga sex procent som sade sig lita på den politiska klassen några år tidigare. 72 procent uppger samtidigt att de inte känner sig representerade av något politiskt parti.

En bidragande orsak till detta är den serie av korruptionsskandaler som har ägt rum de senaste åren. Bland annat avslöjades 2014 ett nätverk av politiker ha finansierat sina politiska kampanjer illegalt med hjälp av ett gruvbolag. Den socialdemokratiska presidenten Michelle Bachelet utfärdade då en amnesti för de åtalade som gav politiker immunitet mot korruptionsanklagelser. Sedan dess har en rad liknande skandaler avslöjats, utan några nämnvärda efterverkningar. Resultatet är att valdeltagandet har sjunkit med den största siffran i världen: 1989 röstade 86 procent av väljarna, 2017 var siffran 46,6 procent. Få länder i samma utvecklingskategori har en så politiskt alienerad befolkning som Chile.
Ett sådant klimat är explosivt och kan ibland bara kräva en liten provokation för att det hela ska detonera. Friedman och hans kolleger hade uppenbarligen inte förstått att den liberala ordning som de bidrog till att återställa med jämna mellanrum kommer att ge upphov till precis den situation som de ville rädda Chile ifrån från början.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Medlemmar ur Brigada Laura Rodig klistrar upp foton på demonstranter som dött under revolten. Foto: Javiera Castillo.

Chiles nuvarande regering, ledd av Sebastian Piñera, svarade först på protesterna med våldsam repression.

Både polisen och armén skickades ut för att upprätthålla ordningen och undantagstillstånd rådde i flera veckor i oktober 2019. Men när det blev uppenbart att protesterna inte avtog utan snarare intensifierades av våldet lade regeringen om taktiken.

– En natt var det en stor demonstration i Santiago. På morgonen efter låg ett stort vitt tygskynke över Plaza de la dignidad [det namn som demonstranterna gett torget Plaza Italia i centrala Santiago där de största demonstrationerna ägde rum, reds. anm.]. Det var uppenbart att regeringen hade lagt det där i ett försök att desarmera revolten. Det var som ett grymt skämt. De försökte dölja alla som dödats och stympats av polisbrutaliteten, säger Javiera Castillo.
Strax därefter meddelade president Piñera att en folkomröstning skulle hållas om huruvida grundlagen bör rivas upp och ersättas. Den var först planerad att hållas i april, men corona­pandemin gav regeringen en ursäkt att skjuta upp den till nu på söndag.

Delar av den chilenska vänstern var inledningsvis fientligt inställd till att delta i omröstningen, vars villkor dikterats av regeringen. Men enligt Javiera Castillo har den delen krympt.

– Vissa inom vänstern var emot att delta för ett halvår sedan, men nu säger de flesta att de ska rösta, till och med kommunistpartiet. Vi är också kritiska, men vi inser att det inte finns många andra alternativ.

I omröstningen är ja-alternativet indelat i två underalternativ: en konstituerande församling eller ett så kallat ”blandat konvent”. Det första alternativet består av 155 valda medborgare medan det andra innebär att platserna i församlingen som ska utarbeta den nya grundlagen delas jämnt mellan medborgare och valda politiker från politiska partier (86 vardera), det vill säga de partier som det chilenska folket så djupt föraktar och vars representanter har skott sig på det allmännas bekostnad i åratal. För Javiera Castillo är det därför klart vilket alternativ som är att föredra.

– Vi är för en konstituerande församling. Men vi måste vinna med en stor marginal, annars kommer de att försöka ifrågasätta resultatet på olika sätt. Jag vet inte vad som kommer att hända även om vi skulle vinna. Men förhoppningsvis kan vi börja arbeta på en ny grundlag inom två år. Vårt mål är att ”översvämma” processen och ta oss in i den. Sedan kan vi förändra saker inifrån.

Och det finns mycket att förändra.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En demonstrant håller i Mapuche-­folkets flagga utanför presidentpalatset La Moneda den 30 oktober 2019. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

En fråga som har fått särskilt stor uppmärksamhet under protesterna är den om polisen. Det gångna året har den nationella poliskåren, Carabineros, anklagats för alla möjliga typer av brott mot mänskliga rättigheter. Demonstranter har dödats, förlorat ögonen, misshandlats och utsatts för sexuella övergrepp. I vissa fall har anklagelserna påmint som den typ av tortyr som oppositionella utsattes för under diktaturen. Till exempel åtalades två poliser nyligen för att ha misshandlat sex demonstranter när protesterna bröt ut, bland annat genom att ha smetat tårgaspulver över deras ansikten medan de bar handbojor. Fyra av dem var barn, den yngsta bara 14 år. Det senaste fallet ägde rum för två veckor sedan när en 16-årig demonstrant kastades från en bro av poliser under en demonstration i Santiago. Totalt har över 8 500 anmälningar om polisvåld gjorts. Regeringen har dock gjort allt för skydda polisen.

– Vi vill avskaffa Carabineros. Vissa delar av vänstern vill reformera kåren, men vi anser att den bör avskaffas. Man vet inte vad man har att vänta sig när man går ut på gatan. Man kan förlora ett öga, bli kastad i en flod, bli skjuten. Brotten mot mänskliga rättigheter är flagranta i Chile. Men regeringen lyssnar inte på den internationella opinionen. Den skyddar i stället polisen, säger Javiera Castillo.

Den nationella poliskåren har traditionellt åtnjutit starkt stöd i Chile, men det senaste året har det stödet i princip vittrat sönder. 2016 var det landets mest väl ansedda institution. I dag anser bara 36 procent av befolkningen att den gör ett bra jobb. I december förra året tvingades inrikesministern avgå på grund av anklagelserna, och oppositionen försöker nu även avsätta den nye inrikesministern på samma grunder.

För Javiera Castillo och hennes kamrater i Coordinadora Feminista 8M är polisen också ett uttryck för den fråga som ligger dem kanske allra närmast om hjärtat, nämligen patriarkatet.

– Det patriarkala våldet är brutalt i Chile. Vi känner oss inte skyddade av staten. Tvärtom: staten är delaktig i det och har gjort sig skyldig till våldtäkter och övergrepp. Därför kallar vi den för en ”mördarstat”. Grundlagen från diktaturen har en annan syn på kvinnan än den som samhället i stort har i dag. Kvinnor har ingen plats i den rådande konstitutionen.

Chilensk feminism blev världskänd förra året när videor på medlemmar ur gruppen Las Tesis, ett feministiskt kollektiv från Valparaíso, framförde sången Un violador en tu camino (”En våldtäktsman i dina fotspår”) under demonstrationer. Sången blev snabbt till en global feministisk hymn när den spreds i sociala medier. Snart sjöngs den på olika språk men med samma koreografi, från Istanbul och New Delhi till Tokyo och Stockholm. Texten och koreografin är inspirerade av den argentinska filosofen Rita Segato och innehåller flera element som symboliserar kvinnors underordning i latinamerikansk kultur. Till exempel representerar de tre knäböjen den ställning som kvinnor ofta tvingas inta när de ska genomsökas för smuggling, ofta nakna.

– Vi kämpar mot det vi kallar för ”livets prekaritet”. Vi vill återupprätta kvinnors värdighet. I praktiken betyder det bland annat lika lön för lika arbete och skydd från manligt våld. Vi vill ha jämlikhet för alla, även för kvinnor som står till höger. Men det är en utmaning att samarbeta med människor med andra politiska åsikter än ens egna, säger Javiera Castillo.

En liten seger har dock redan uppnåtts: efter en lång påtryckningskampanj beslutades det att den konstituerande församlingen ska ha jämn könsfördelning.

Striden om grundlagen innefattar också en fråga som inte fått fullt lika stor uppmärksamhet internationellt, nämligen den om ursprungsbefolkningens status. Chiles grundlag är i dag den enda i Latinamerika som är ”monokulturell”, det vill säga som inte erkänner några andra folks rättigheter än det chilenska. Detta trots att nio olika ursprungsfolk, varav Mapuche är det största, har Chile som sitt hemland och representerar nio procent av befolkningen (1,5 miljoner). Detta har gjort att frågan om en grundlagsändring fått en närmast existentiell betydelse för Chiles ursprungsfolk, eftersom de annars riskerar att helt förlora kontrollen över sina kvarvarande områden till staten eller privata företag. I provinsen Araucanía i södra delen av landet har protester och våldsamma konfrontationer mellan stammar och polis regelbundet ägt rum den senaste tiden.

– Vi har kontakt med kvinnor i Araucanía. Mapuche-folket lider mycket eftersom de vill få tillbaka sitt land. Vi måste kämpa för att den nya grund­lagen blir ”plurinationell” och erkänner inte bara Mapuches rättigheter utan även alla andra folks, inklusive invandrares. Det finns många invandrare från andra latinamerikanska länder i Chile vars rättigheter inte garanteras, säger Javiera Castillo.

Ursprungsfolkens marginaliserade status i Chile bekräftas av det faktum att ingen etnisk kvotering kommer att göras till den konstituerande församlingen. Valsystemet gör det dessutom nästan omöjligt för partipolitiskt oberoende kandidater att bli valda, något som ytterligare bidrar till att exkludera ursprungsfolk som ofta är organiserade i sociala rörelser snarare än partier. Trots att en stor majoritet av chilenarna enligt opinionsmätningar väntas rösta ja på söndag och för en konstituerande församling återstår därför flera hinder för vänsters krav.

Men Javiera Castillo är trots det hoppfull.

– I Chile säger man att folket ”vaknade” i och med revolten förra året. Chile håller fortfarande på att vakna.

Som alla som någon gång vaknat från en mardröm vet är den dock inte alltid över för att man vaknat.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2024

Tältprotester vid flera svenska universitet

Demonstranter har slagit läger vid Stockholms universitet för att kräva att universitetet avbryter sina samarbeten med Israel. Foto: Peter Eriksson.

Studentprotesterna mot Israels krig i Gaza har nått Sverige. På tisdagsmorgonen slogs tältläger upp vid flera universitet och högskolor runt om i landet, med krav om att lärosätena bryter sina akademiska samarbeten med Israel och fördömer dödandet av civila i Gaza.

Tidigt på tisdagsmorgonen satte ett 20-tal aktivister upp tält på Stockholms universitets campusområde Frescati. Vid tältlägret syns en banderoll med texten ”Israel is committing genocide – ceasefire now” (”Israel begår folkmord – vapenvila nu”). Strax intill står fyra poliser vid en svart skåpbil. På en gräsplätt utanför Bloms hus, där rektorsämbetet finns, står ett dussintal tält uppställda och omkring 25 demonstranter har samlats i en ring, vissa iklädda Palestinaflaggor och sjalar. 

Klimataktivisten Greta Thunberg är en av demonstranterna som talar i ringen. Vid utkanten står flera journalister som försöker höra vad som sägs i gruppen, men de blir snabbt ombedda att backa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr