Okategoriserade 17 januari, 2008

Folkets makt ökar – då ser högern problem

Det pågår en en genomgripande demokratisering i Latinamerika. Fattiga, ursprungsbefolkningar och kvinnor får mer makt. Men i Sverige fördöms hela processen av liberaler och moderater. Själva stödjer de den gamla makteliten. Flamman publicerar ett utdrag ur den nyutkomna boken Den nya världen. Reportage från revolutionernas Latinamerika (Murbruk förlag 2008).

I Santiago de Chile finns opinionsundersökningsinstitutet Latinobarómetro, som sedan 1995 undersöker inställningen till demokrati i alla latinamerikanska länder (utom Kuba där de inte släpps in). Det är ett av världens största opinionsundersökningsinstitut och finansieras av bland annat Amerikanska staternas organisation (OAS), USA, Spanien och svenska Sida. Varje år släpper de en tegelstensrapport med detaljerade undersökningar från de olika länderna.
Latinobarómetro-rapporten från 2007 bekräftar vad alla de senaste årens undersökningar visat. Två länder ligger i särklass i nästan alla kategorier: Uruguay och Venezuela. I Uruguay uppger 66 procent att de är nöjda med sitt lands demokratiska system, i Venezuela 59 procent. Snittet för hela Latinamerika är 38 procent.

Uruguay och Venezuela är bland de länder där befolkningen anser att det finns ett starkt skydd för yttrandefriheten i landet (76 respektive 65 procent – snittet för Latinamerika är 55 procent).
Venezuela är överlägset det land där flest anser att total likhet inför lagen råder (38 procent, snittet för Latinamerika är 22 procent) och att fördelningen av landets rikedomar är rättvis (55 procent – snittet för Latinamerika är 21 procent).
Venezuela är ett av de länder där flest (67 procent) anser att demokrati är det bästa politiska systemet (snittet för Latinamerika är 54 procent). Bland Venezuelas ”färgade” (mestiser och mulatter) anser 83 procent att demokrati är det bästa politiska systemet. Bland de ”vita” är det endast 63 procent.
Samtidigt har stödet för marknadsekonomin minskat kraftigt. Över hela kontinenten (från 66 procent 1998 till 52 procent 2007), men allra mest dramatiskt i Venezuela (från 68 procent 1998 till 49 procent 2007).
Marta Lagos, som är chef för Latinobarómetro, är inte förvånad över att Venezuela ligger så bra till i undersökningen:
– Venezuela har genomgått en kulturell revolution under Hugo Chávez. Tidigare hade man ett tvåpartisystem, en oligarki där en liten elit styrde landet och majoriteten var uteslutna från det egentliga medborgarskapet. Vad Chávez har gjort är att göra jämlika medborgare av alla venezuelaner, så att även de fattiga kan känna sig representerade, säger hon.
– Som utbildningsreformerna till exempel. Jag tycker själv att de är helt galna, påpekar hon och suckar:
– Vem som helst får gå i skolan, sedan får man betyg oavsett om man klarar det eller inte. Men det går inte att komma ifrån att det är reformer som har gett de fattiga självkänsla. Om jag var venezuelan skulle jag också tycka att jag äntligen fått en regering som arbetar för mig.
Att de svenska högerpartierna inte gillar den politiska utvecklingen i Latinamerika är givet. ”Situationen i Venezuela blir alltmer diktaturlik” skriver Ewa Björling, moderat ledamot av utrikesnämnden och numera handelsminister, i Upsala Nya Tidning 14/7 2007.
Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark berättar på sin hemsida (24/4 2007) om hur han träffat den ”demokratiska rörelsens ledare i Venezuela Julio Borges” från högerpartiet Primero Justicia (som stödde militärkuppen 2002): ”för att skapa engagemang mot det förtryck som idag utvecklas i Venezuela under vänsterns paradfigur Chavéz. Det är ett nytt Kuba som växer fram och med samma ansvarslösa sätt att använda sig av landets rikedomar.”

Moderaterna ingår i den konservativa internationalen International Democrat Union (IDU). Bland de latinamerikanska medlemspartierna finns några av kontinentens obehagligaste och mest antidemokratiska sammanslutningar, de två chilenska partierna Union Democrática Independiente och Renovación Nacionál – som båda hyllar Pinochet-diktaturen, den gamla militärdiktatorn Hugo Banzers parti Acción Demócrata Nacionalista från Bolivia och det gamla dödsskvadronpartiet Arena från El Salvador.
Folkpartiets ungdomsorganisation, det så kallade Liberala ungdomsförbundet (Luf), driver samarbetsprojektet Youth Initiative for Democracy in Latin America tillsammans med Nederländernas Jonge Democraten och ett par latinamerikanska organisationer.
Från Venezuela deltar Centro para una Democracia Moderna y Solidaria (Centrum för en modern och solidarisk demokrati), CDMS, som står den katolska högern nära och som öppet hyllar 2002 års militärkupp. Samarbetet finansieras med svenska skattepengar genom Ungdomsstyrelsen. Förbundssekreteraren för CDMS, Eduardo Delgado, intervjuades om det svenskstödda projektet i tidningen Miscelaneas (11/1 2006). Delgado, som även är medlem i katolska högerpartiet Copei, berättar att CDMS är emot regeringen eftersom denna vill ”förstöra det kristna budskapet”. I samma intervju kallar han kuppdagen 11 april 2002 ”en dag av stor glädje”.

I november 2005 bjöd Liberala ungdomsförbundet in Colombias ambassadör till ett offentligt möte i riksdagshuset. På sin hemsida (17/11 2005) förklarade förbundet intresset för Colombia med att ”kommunismen utgör fortfarande ett hot i många latinamerikanska länder och därför är det viktigt att upprätthålla balansen”.
Och visst upprätthålls balansen i Colombia. Enligt Amnesty international skedde 2.750 politiska mord eller ”försvinnanden” mellan 2002 och 2005. Under de senaste 20 har åren har minst 3.000 vänsterpolitiker mördats. Däribland två presidentkandidater.
I maj 2006 besökte Liberala ungdomsförbundet sina meningsfränder i Colombia. De fick träffa den colombianske försvarsministern som ”höll ett inspirerande tal”, enligt den resedagbok som Luf publicerat på sin hemsida. De deltog också i det colombianska presidentvalet som valobservatörer: ”Valdagen inleddes med en pampig ceremoni på Plaza Bolivar där vi var bland de inbjudna gästerna och efter det fick vi möjlighet att se Uribe och hans familj rösta.”
Sedan deltog man i valvakan, där Alvaro Uribe höll sitt segertal. För vann gjorde han förstås. Det är svårt att förlora ett val när oppositionspolitikerna systematiskt mördas.
Enligt fackföreningsinternationalen ICFTU (som svenska LO, TCO och Saco tillhör) är Colombia också världens farligaste land för fackligt aktiva. Under 2006 mördades 78 fackliga aktivister av paramilitära grupper, nära lierade med den colombianska armén.

”Stöd Chiquita” uppmanar Jacob Lundberg, styrelseledamot i Moderata ungdomsförbundets västerbottensdistrikt, på sin blogg (11/6 2007). Detta efter att bananföretaget Chiquita stämts i domstol i USA, för att ha finansierat paramilitära högerterrorister (Chiquita fälldes senare och fick böta 25 miljoner dollar). Han skriver: ”Chiquita förtjänar allt stöd i detta mål. Företaget har gjort mycket gott i Latinamerika, trots samarbete med facket, och bör berömmas i stället för att kritiseras.”
Det är enkelt att konstatera att moderaterna och folkpartiet inte är diktaturanhängare på hemmaplan. De bedriver en på många sätt usel politik men de har inte försökt förbjuda några partier och de hyr inte in paramilitära terrorister för att bekämpa sina meningsmotståndare. Men när det gäller Latinamerika har den svenska högern en demokratisyn som inte hör hemma i detta århundrade. Ha detta i åtanke nästa gång ni hör en folkpartistisk eller moderat politiker fördöma Venezuela.
Trots att Marta Lagos på Latinobarómetro är ganska skeptiskt inställd till de flesta vänsterregeringarna i Latinamerika, så tror hon att den senaste tidens utveckling varit oundviklig.
– Man kan inte ha en spanskspråkig president i ett land där majoriteten inte har spanska som modersmål. Evo Morales är inte den indian jag skulle vilja ha, men han är en naturlig representant för bolivianerna.
– Jag var i Ecuador under presidentvalet 2006 och hörde hur de rika använde en rent rasistisk retorik. De sade: Passa er, för en indian håller på att ta över. Men de som inte är vita är ju i majoritet i Ecuador och de ville ha Rafael Correa, som visserligen inte är indian men som i alla fall är mestis och inte helvit som alla de andra politikerna. Tidigare var de alltid de vita som styrde. Nu håller ursprungsbefolkningen på att ta tillbaka sin kontinent.

Men rösträtten har funnits ett bra tag. Varför är det först nu som indianer och fattiga röstar fram sina egna presidenter? Marta Lagos menar att globaliseringen och informationssamhället inneburit att länderna i Latinamerika påverkar varandra ännu mer än tidigare:
– Latinamerika är som ett fönster där alla tittar på varandra, på internet och på tv. För 15-20 år sedan var det inga indianer som förstod att använda demokratin som ett verktyg för att slåss med. Man insåg inte att man kunde förändra samhället.
– Men nu har det uppstått ett slags dominoeffekt. Folk ser att det går att tvinga bort en president i ett land. Då tänker de att vi kan göra likadant. De är som barn, säger hon och skrattar.
– Du vet hur barn är. De lär sig genom att härma. Det är så folk i Latinamerika är. Förr hade en president smekmånad i ett år, nu går man omedelbart ut på gatorna och protesterar om han inte uppfyller vallöftena.
Lite uppgivet säger hon:
– Men vet du, jag tror inte att det hjälper. Ju mer folk får, desto mer kommer de att vilja ha. Latinamerika kommer aldrig mer att bli sig likt.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 juni, 2024

Vänstern får inte blanda ihop klass med ras

Decennier av nyliberal politik föregår både förortsvåldet och Sverigedemokraternas framgångar. Foto: Anders Wiklund/TT.

När Hanif Bali spådde att rasbegreppet skulle användas för att förstå förortsvåldet hakade förvånansvärt många till vänster på. Men förklaringen är varken människors gener eller rasuppfattningar, utan decennier av nyliberal politik.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Inspiratör. Martin Luther King under en 8 mil lång protestmarsch mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama i mars 1965. Foto: AP.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Läs mer

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 22 juni, 2024

Som en repig skiva

På utställningen ”Electronic”, på Designmuseet i London, visades föremål från banbrytande elektroniska artister som Kraftwerk och Jean-Michel Jarre. Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Musiken är inte bara en plats för nostalgi, utan även för att fantisera fram en bättre värld. Enligt två nya böcker verkar vi ha tappat förmågan att drömma, men kanske är det musikkritiken som tappat förmågan att tänka.

Vart tog framtiden vägen? Runt om i vänstern diskuteras samma fråga. Flamman är bara en av de röster som under det senaste året har försökt återuppväcka ett samtal om utopier. Detta påpekar Mathias Wåg i senaste numret av Brand, med ”framtider” som tema. Någon form av gemensam horisont tycks nödvändig om det alls ska finnas en vänster som inte låser sig i tanken på ”motstånd” utan vill ta steg mot någonting bättre än den värld vi nu lever i.

Men ligger det i ordens makt att frambesvärja denna horisont? Kanske är det inte främst de skrivna utopierna – teoretiska eller skönlitterära – som bär kraften att skaka oss loss ur nuets förlamning. Om någon konstart arbetar med att möblera om mellan dåtid, nutid och framtid, så är det musiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Kultur 21 juni, 2024

Att minnas ett pistolskott i magen

Poeten Marina Tsvetajeva föddes i Ryssland, levde i Paris och dog i Sovjetunionen.

Marina Tsvetajeva tecknade ner sina barndomsminnen i exilens Paris på 1930-talet. Den nästan hundra år gamla historien blixtrar av barnets starka förnimmelser före språket.

Fantastiskt bokförlag, Faethon. De pumpar ut kvalitetslitteratur – och bara kvalitetslitteratur – som om landet var befolkat av idel läsare av Dante, Handke, Herakleitos och Marina Tsvetajeva.

Faethons återutgivning av Annika Bäckströms Tsvetajeva-översättning från 1981, Min ryska barndom, är ett klockrent exempel på förlagets gärning och gåtfulla aura. Marknadsföring är ett område de bara inte har tid med. Undertecknad hörde av sig för att få ett recensionsexemplar och fick svar på mejl, men någon bok kom aldrig. Till slut gick jag ut och köpte den, och fann den mystiskt paketerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.
Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr