Fortfarande efter 20 år finns inte ens strejkrätt över gränserna i EU, ingen politik för att bekämpa arbetslöshet eller för att stödja olika länders sociala skyddsnät. Slagorden om ett socialt Europa har alltid haft en bismak av bedrägeri.
Det var därför med stor tvekan jag åkte till European Social Forum i Paris. Nu skulle EU diskuteras: kunde det bli annat än dåligt med tanke på att många vänsterrörelser som accepterat slagorden om ett socialt Europa? Men det jag fann var en inställning som var betydligt mer lik den svenska EU-kritiker levererat i åratal. Jag fann att det sociala Europa de talade om hade föga att göra med den krypande inställning den svenska socialdemokratin haft till idén. Det är inte där skiljelinjen går mellan oss och våra kontinentala vänner.
Det finns skiljelinjer, och nog så viktiga längre fram. En central är mellan dem som tror att EU kan bli bättre genom en alleuropeisk process – en del av mina franska vänner skulle säkert vilja ha en grundlig folklig process för en ny konstitution med sociala rättigheter som grundsten – och oss som tror att ett europeiskt samarbete skall byggas med nationalstaten som grund. På sin spets handlar frågan om huruvida EU-apparaten går att ändra eller om den först måste avskaffas. Det är en skillnad vi kan leva med. Och ärligt talat, även de som förfäktar den andra linjen skulle behöva betydligt mer av koordination på europeisk nivå. Det är en gigantisk paradox att federalisterna, som saknar stöd för sin vision om Europa och knappt vågar ordna folkomröstning om den skall företräda ”Europa”, medan vi som företräder en stark folklig EU-kritik utmålas som isolerade i våra länder.
Jag har tidigare i denna spalt begärt en omröstning om EU-utträde och får inse att jag haft fel. Inte för att vi inte skulle vinna, men för att den inte kommer att äga rum innan det är för sent: med konstitution kommer EU:s legitimitet stärkas och möjligheterna att bekämpa kritiker kommer också bli omfattande – det är ju en politisk krigsförklaring mot alla som opponerar sig mot EU:s nuvarande inriktning. Om konstitutionen finns dessutom möjligheter att få till en folkomröstning och skapa en bred EU-kritisk rörelse.
Det som är imponerande med ledningen för den globala rättviserörelsen och dess avläggare i Europa är förmågan att fatta rätt beslut när det gäller. Alltså det viktigaste först: vi är överens om att konstitutionen skall störtas. Det är svårt att tänka sig en mer konkret kamp mot nyliberalismen. Det skulle innebära ett Cancún i Europa. För den överbyråkratiserade antidemokratiska EU-apparaten är, precis som WTO bara byggd för en riktning. Det är dags för en folkomröstning mot den i Sverige.
