Det perspektiv C H Hermansson gav uttryck för i Flamman 42-2010, liksom hans fem förslag, instämmer jag i. Jag har ytterligare ett förslag: konkreta åtgärder för att bekämpa kriser via de farligaste källorna till dem. Kriser kommer av överdriven kreditgivning ägnad en expansion som går utöver sitt underlag. Därtill kommer den enormt ökade massan av abstrakta, rent spekulativa värdepapper. Vi har fått en total värdepappersmängd, som ligger långt över vad ekonomierna förmår rationellt bära upp.
Regering, riksdag och riksbank måste effektivt kunna följa kreditexpansionen och ha befogenhet att införa restriktioner för enskilda bankers utlåning. Man ska inte behöva gripa in med riksbankslån, när en bank redan krisar, utan sätta stopp innan det gått för långt. Skandaler som Carnegie eller HQ-Bank ska inte få inträffa. Banker ska inte, som nu, se riksbankslån som självklara. Riksbanken bör i görligaste mån ge sådana lån mot preferensaktier i vederbörande bank. Kontroll ska införas som hindrar kreditinstitut att ”strimla” eller sälja lån. Det man lånar ut ska man själv ta ansvar för. Man bör via ett skärpt system av tillstånd begränsa antalet företag som bedriver bank- eller bankliknande verksamhet – detta för att stävja den djungel av företag som växt fram på området. Det finns ett klart behov av att kreditgivning för bostadsbyggande bör ske i offentlig regi och koncentrera sig på bristområdet hyresbostäder. Räntorna bör där inte följa marknadsräntorna utan ligga lägre och vara stabilare.
Vem som är ansvarig för kriser måste göras klart. Det är inte staternas budgetar och skuldsättning som är krisernas orsak – att ha en statsskuld är normalt för varje aktiv statsmakt, så länge den balanseras av tillgångar. Budgetunderskott är en följd av sammanbrott i den finansiella sektorn, där kreditinstitut och storföretag driver upp nivåerna utan kontroll. När den borgerliga journalistiken anklagar staterna och ropar på nedskärningar, vilseleder de medborgare och politiker.