Att Jonas Sjöstedt varit villig att sätta hårt mot hårt och hota med regeringskris i las-frågan är berömvärt. Efter nästa val, då Vänsterpartiet förhoppningsvis har möjligheten att aktivt budgetförhandla med en regering igen, bör partiledningen inrikta sig på en ”tuffare” och mera strategisk förhandlingslinje än vad som var fallet under Löfven-regeringen 2014–2018. Det är visserligen vällovligt att söka få igenom reformer som omedelbart märks i de fattigas plånböcker, såsom höjt bostadstillägg och underhållsstöd eller gratis medicin för barn. Detta är emellertid exempel som försöker lappa och laga i ett trasigt system.

I stället kan man ta fasta på exempel som Gustav Möllers förhandlingar om arbetslöshetsförsäkringen på 1930-talet. Denne socialdemokrat var villig att kompromissa rejält med de borgerliga gällande exempelvis nivån på ersättningen och trösklarna för att vara berättigad till den. Men Möller fick igenom att själva principen om en fackligt kontrollerad a-kassa etablerades, vilket var en mera långsiktig seger. Nivåer och trösklar kunde man sedan justera när det fanns en stabilare majoritet för det i riksdagen.

På liknande sätt bör Vänsterpartiet i framtiden inrikta sig på systemförändrande reformer – och här åsyftar jag inte minst vinsterna i välfärden och de orättvisa skatte- och pensionssystemen – snarare än att spackla över sprickorna i det sönderfallande statsbygge som administrerats av borgerligheten och en retirerande socialdemokrati.

Villkoren för att stödja en regering bör alltså handla mindre om reformer för omedelbar lindring för dem som drabbas av marknadslogiken och mer om reformer som utmanar denna logik, må så vara i blygsam skala till en början.