När oppositionen går åt regeringens förslag på statsbudget rinner det på sätt och vis av finansminister Anders Borg som vatten på en gås. ”För lite och för sent”, härmar och hånar han och pekar på att oppositionens poster ser likadana ut med lite mer på varje utgift. På sätt och vis har han rätt.

Vänstern har för dåligt självförtroende, särskilt i frågor om ekonomisk politik och nationalekonomi.
Över i stort sett hela Europa är vänstern villrådig. Under de svåra åren har den demonterat och skrotat sin egen analysapparat. När verkligheten plötsligt talar för vänsterns lösningar och analyser verkar ingen minnas hur de såg ut.
Den måste kunna påpeka saker som att skattesänkningar till välbärgade i kristider är verkningslöst som stimulansåtgärd, då det i för hög grad bara leder till ökat sparande. Att låglönerejset inte bara puttar ner människor som arbetar i fattigdom, utan också minskar deras köpkraft och leder till förvärring av krisen på hemmamarknaden.
I en artikel i Pengarnas frihet (Daidalos, 2009) visar till exempel Heiner Flassbeck och Friedricke Spiecker hur bland annat detta skett i Tyskland under krisen och hur de nyliberala lösningar, som först såg ut att ge fler jobb, bara förvärrat landets utsatta läge. Hjulen stannar när de arbetande fattiga inte har råd att handla.

I klartext handlar det om att lyfta fram en egen ekonomisk politik. Vad gäller välfärdsfrågor är sådant som Vänsterpartiets Ulla Anderssons inlägg i budgetdebatten utmärkt. Här hänvisas till att de enorma 95 miljarder som regeringen sänkt skatten med måste tas någonstans ifrån. Att 80 procent av skattesänkningarna gått till de rika från de arbetslösa och sjuka.
Ulla Andersson är dessutom en skicklig politiker som är direkt i sitt tilltal och vågar ta för sig i debatten. Det visade sig inte minst på finansminister Anders Borgs humör.
Men om Socialdemokraterna tar ett steg till vänster i välfärdsfrågor, till exempel på sin kommande kongress, kan de komma att stampa Vänsterpartiet på fötterna. Förutom tydliga profilfrågor behövs då också en tydlig analys, och förslag på lösning, av finanskrisen.
I ett läge där finanskapitalismen bokstavligen rämnar framför ögonen på oss har vänstern varit nästan tyst vad gäller systemets hållbarhet. Vänstern måste kunna lyfta fram både systemkritiken mot finanskapitalismen och utveckla egna förslag för hur konjunkturen ska vända. Ett vänsterns krispaket helt enkelt. Detta står inte i motsättning till att lyfta fram tydliga profilfrågor.

Som före detta LO-ekonomen Sandro Scocco påpekar, i en intressant artikel i Aftonbladet i den 14 september, räcker det inte heller att prata om giriga bankdirektörer. ”Att skylla på giriga direktörer passar sålunda utmärkt in i en nyliberal föreställning där individens egen makt och ansvar ställs i centrum /…/”
I Expressen idag, tisdag, skriver Lars Ohly en artikel om regleringar av finansmarknaden och anklagar Moderaterna för att ha orsakat krisen med sina avregleringar. Men Vänsterpartiets alternativ måste väl vara något mer än, i och för sig nödvändiga, återregleringar?

Gå till Arbetarrörelsens arkiv och ta fram Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Studera tonen i det. Förslagen går inte att kopiera rakt av men självförtroendet det utstrålar kan inspirera. Det övergripande perspektivet. Helhetsgreppet. Utopierna i vardagen. Kanske trumfas inte en ny helhetspolitik igenom i det rödgröna samarbetet. Men det parti som pekar på sammanhangen med gott självförtroende och goda kunskaper kommer att gynnas av väljarna.

/Jonas Thunberg