Oavsett om det som avhandlas är negativt eller positivt, känner jag ofta olust när föräldrar börjar diskutera sina barns förskolor. När jag läser Anamarija Todorovs Fröken Forever förstår jag bättre varför. Det här är nämligen en diktsamling som påminner om att det mellan föräldrar och förskolepersonal finns en ständig spänning, ofta kopplad till en övergripande samhällelig problematik av brist på förskolelärare, stora barngrupper, dåliga resurser.

Att arbeta på förskola är just ett jobb och samtidigt är det, liksom andra omvårdande yrken, ett jobb som berör det viktigaste och känsligaste som finns: våra anhörigas liv. Lägg till det den historiska dimensionen av barnskötarrollen och du får en känsla för ambivalensen i relationen mellan föräldrar och personal: ibland präglad av förtroende och tacksamhet, ibland hutlöst uppfordrande.

Och mellan föräldrar och personal befinner sig barnen. Många av dikterna i Fröken Forever är skrivna till dessa barn och fångar både med fantasi och precision deras egna inre värld som plötsligt kan uppstå mitt bland galonbyxor, sandkakor och borttappade hårspännen.

Andra är skrivna till föräldrarna, de hårt arbetande, de som är ensamstående eller i skilsmässa, de som lämnar, hämtar, bråkar, misstror eller glömmer bort utvecklingssamtalet där tolken kostar 450 kronor i timmen.

Ytterligare några är skrivna till kollegorna, de som väntade på sms från bemanningsbyrån, de vars lust tog slut.

Den som talar är ett arbetande kollektiv, ett ”vi” vars gråtrötta, lekskimrande, iskalla erfarenheter sipprar in i dikterna och öppnar dem för politisk diskussion. Karensdagar, bemanningsbyråer, privatiseringar, inkvotering av män, förslitningsskador, förväntan på att man som kvinna i omsorgen måste vara beredd att erbjuda allt.

Denna politiska nivå, balanseras emellertid av dikternas lekfulla stilistiska variationer och det lustfyllda bildspråk som tillför en dimension utöver den diskbänksrealistiska. Genom dem frammanas förskolans typiska upplevelser och sensationer, lukterna och smakerna. Fröken Forever är inte bara politiskt relevant, den är originell och berör på djupet. Om jag har någon invändning så är det att om Todorov bara hade gått lite mer med kniven, så hade samlingens allra bästa dikter fått utrymme att lysa ännu klarare.

I övrigt är det den starkaste, lyriska arbetsplatsskildring jag läst sedan Jenny Wrangborgs Kallskänken.