PÅ PLATS. Ni har läst om det i Flamman. En en av de små historier som vuxit till – en symbol för något större. I det här fallet hur en borgerligt styrd stadsdelnämnd sagt nej till bidrag till kulturföreningen Södra Fot på grund av att föreningen arrangerat en allsångskväll mot Alliansen.

Att förvägra en kulturförening stöd för att den ägnar sig åt politisk verksamhet är, om inte censur, så en fingervisning om vad en borgerlig demokratisyn landar i: åsiktsbegränsning. I ett borgerligt Stockholm är det tydligen inte ok att med gemensamma medel föra ett politiskt samtal om vilket sorts samhälle vi vill ha. Gärna samtal, men inte för stadens pengar. Det är alltså de kapitalstarkas röster som ska få sjunga – inte de oppositionella.

I helgen svarade Södra Fot med en allsångskväll för yttrandefriheten. Så mycket yttrandefrihetskramande var det inte tal om. Snarare ett mångröstat långfinger mot det borgerliga styret i Stockholms stad såväl som i landet. På scenen stod bland annat Kim Andersson, Stefan Sundström och bröderna Carla och Plura från Eldkvarn. Biljetterna hade sålt slut på en vecka och det var trångt och varmt i lokalen. Medelåldern skvallrade om att de flesta närvarande var med redan första gången allsångslåtarna var på tapeten. Huruvida Bo Ringholm och Wanja Lundby-Wedin sjöng Vysotskij och Nationalteatern på sjuttiotalet är okänt, men de var på stödkonserten i lördags och arbetade på socialdemokratins oppositionsimage. Även Lars Ohly var där.

Efter en trevande första halvlek tog det rejäl fart. Kvällen avslutades med ”Staten och kapitalet”, ett kampsångspotpurri och Wiehes ”Ska nya röster sjunga”.