Vilken kritik kan vara mer effektiv mot osund individualism och tävlingshets än en före detta elitidrottares? I Svt:s program Hübinette i förra veckan läxade en vältalig Carolina Klüft upp vår utbildningsminister för hans senaste påhitt om betyg redan från fjärde klass. Hon menade att skolans prestationsfokus kryper ner i åldrarna och att det skadar individens utveckling.
Det finns nog fog att oroa sig för att denna utveckling av skolan också är till men för hela samhället.
”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund.” Så lyder den inledande meningen i läroplanen. Skolans roll för en demokratisk utveckling av samhället kan knappast underskattas. Näst efter familjen torde skolan vara den sociala gemenskap som starkast präglar hur nästa generation medborgare kommer att lösa samhällsproblemen. Till skillnad från familjen är också skolväsendet tvingad, indirekt på uppdrag av folket, till demokratisk fostran av våra barn.
Men fungerar skolan så som det är tänkt? Går den åt rätt håll, till gagn för demokratisk utveckling och ”individens frihet och integritet”?
Frågorna kan tyckas retoriska men när betygs- och tvångshetsarna lagt beslag på skoldebatten är de befogade. Betyg i lägre årskurser och katederdiciplin kommer inte lösa de sociala problem skolorna brottas med. I demokratiskt avseende är auktoritära lösningar dessutom alltid kontraproduktiva.

Men ok. Låt mig slå fast några självklarheter så att jag så jag inte blir stämplad som en flummare. Att flytta på mobbare och förbjuda mobiltelefoner under lektionstid med mera är givetvis nödvändiga auktoritetsåtgärder. Men en demokratisk skola med respekt för individen bygger i första hand på elevernas egen vilja till kunskap och social lugn. Betyg i allt lägre åldrar och de allt vanligare institutionaliserade systemen med piska/morot, vanligtvis guldstjärnor och streck i någon skoldagbok, är möjligtvis förståeligt på många skolor med akuta problem men är långsiktigt undergrävande.
Friskolereformen har dragit isär, segregerat, skolvärlden men har samtidigt också fungerat som jordmån för en vildvuxen flora av pedagogiska experiment. Goda resultat har spritt sig, även till den kommunala skolan. Idag finns därför en mängd pedagogiska verktyg med rollspel, konflikthanterings- och diskussionsmetoder som syftar till att få barnen att överblicka konsekvenserna av sina egna handlingar. Visst finns det dysfunktionella elever som behöver annan hjälp. Exempelvis har unga manliga fritidspedagoger från samma sociala miljöer och med liknande bakgrunder i många fall fungerat som bra förebilder för stökiga grabbar i skolan.
Ändå. En övervägande majoritet barn är trots allt mottagliga för att se sig själva som fria individer i ett socialt sammanhang och växa som ansvarstagande medborgare. Men då måste vi först bejaka klassen och skolan som kollektiv och inte betrakta dem som arenor för konkurrens mellan individer.

Individuell frihet och demokrati är ömsesidigt beroende av varandra. Verklig frihet är alltid beroende av styrkan hos de kollektiv jag som jämlike ingår i, vare sig det gäller min arbetsplats, skola eller annat sammanhang. Betygstävlingen är, liksom individuell lönesättning, inte mycket mer än den starkes futtiga frihet att omsätta materiella drömmar. ”Du ska va president! Du ska va miljonär!” som det heter i sången. Drömmar som förstås är lättare att nå för de övre samhällsklassernas barn men där en och annan resenär från de lägre skikten utgör alibin.
Kollektiva processer i skolan, som grupparbeten, har ringa pedagogisk effekt i en marknadsorienterad konkurrensskola. Redan i mellanstadiet vet varje elev att det som till syvende och sidst har betydelse, det som premieras i såväl skola som i det omgivande samhället, är det individuella tävlingsresultatet – poängen i prov och betyg. Skolans utveckling skadar individen och går inte heller i takt med det demokratiska uppdraget.