Regeringen svälter välfärden. Till följd av inflationen väntas underskotten i välfärdssektorn nästa år landa på totalt 28 miljarder kronor. Men regeringen skjuter bara till tio miljarder i generella statsbidrag och sex miljarder i riktade stöd. Runt tolv miljarder saknas.

Inte minst från vänsterhåll har kritiken mot regeringens agerande varit stenhård. Det har talats om den allvarligaste situationen för kommuner och regioner i modern tid.

Men hur ska progressiva krafter i kommuner och regioner hantera situationen som väntar? Här är det enda rimliga svaret: Höj kommunalskatten. Höj den rejält.

Men det steget har på många håll inte ens vänstern vågat ta. Det är ett allvarligt politiskt felslut.

Argumentet som förts fram mot höjd kommunalskatt är i grunden detta: Statlig skatt är progressiv. Den gör det möjligt att beskatta de rika hårdare – ju högre inkomst, desto högre skatt. Skatten i kommuner och regioner är platt, och en höjning innebär bara att slantarna flyttas från vanliga människors hårt ansträngda privata plånböcker till den gemensamma potten, utan att det sker någon ekonomisk omfördelning.

Det är sant att vi måste ta fajten för att få till en verklig ekonomisk omfördelning. Men med den regering vi troligen kommer ha i minst tre år framöver kommer en sådan med all sannolikhet inte att bli verklighet. Så vad gör vi då?

Om vi kraftigt underfinansierar det gemensamma, då är det något som vi i värsta fall kommer att behöva dras med följderna av i decennier framöver.

Det är här argumenten mot en kommunal och regional skattehöjning slår fel. För det första: Det är sant att skattesatsen inte stiger med ökande inkomst i kommuner och regioner. Men det betyder inte att skatten inte har någon omfördelande effekt. En familj med en totalinkomst på 100 000 kronor i månaden betalar, oavsett om vi räknar in det statliga jobbskatteavdraget eller ej, väsentligt mycket mer kommunalskatt i kronor och ören än en familj som drar in 30 000 i månaden. Välfärden som pengarna går till tillfaller dock båda familjerna i lika hög grad – om det skiftar åt något håll är det sannolikt den fattigare familjen som drar större nytta av en välfinansierad offentlig sektor. Hög kommunalskatt gynnar alltså netto de ekonomiskt svagare hushållen.

För det andra: Inte ens i ekonomiskt svåra tider kan vi utgå ifrån att pengarna gör lika stor nytta i människors privata plånböcker som i det gemensammas kassa. Om vi kraftigt underfinansierar det gemensamma – drar in på elevassistenter, nedrustar den sociala omsorgen och, som Sveriges kommuner och regioner förutsett, måste hårdspara på vård och kollektivtrafik – ja, då är det något som vi i värsta fall kommer att behöva dras med följderna av i decennier framöver.

Vill det sig illa skapar det en negativ spiral där människor helt tappar tilltron till de offentliga tjänsterna, så att de som kan söker privata lösningar och blir ännu mer obenägna att rösta för gemensam välfärd i framtiden.

Det vore oacceptabelt. För alla progressiva krafter i kommuner och regioner återstår ett tydligt alternativ: Höj kommunalskatten, och gör det med rak rygg.

Toivo Jokkala Skribent baserad i Bryssel och politisk rådgivare åt vänsterns partigrupp The Left i Europaparlamentet.

Klockan är 05.16 den 12 september och en ung man är på väg till sitt jobb på Uppsalas hemtjänst. Pengarna han tjänade skulle gå till hans dröm om att läsa juridik. I stället avrättas han i trapphuset, med flera skott i huvudet och bröstet. Enligt polisen var han inte kriminell, och den tilltänkta måltavlan var en granne med kopplingar till gängledaren Rawa Majid.

Samma månad mördas i Uppsala en 60-årig kvinna som var mor till en fiende till Majid, och i Storvreta, norr om Uppsala, dör en kvinna i 25-årsåldern när grannhuset exploderar. Gängvåldet har passerat en gräns. Nu går ingen längre säker.

Högern påstår sig ha varnat för detta länge, med hänvisning till flyktinghösten 2015. Men kunniga personer på myndigheterna har varnat mycket längre än så. Och de har ropat efter resurser till preventiva åtgärder.

Carin Götblad, länspolismästaren i Stockholm och regeringen Reinfeldts utredare, bedömde 2010 att 5 000 pojkar i hela Sverige utgjorde en rekryteringsbas till gängen. I utredningen skrev hon att vi redan satsar stora polisiära resurser, men att det förebyggande arbetet har halkat efter. Hon föreslog särskilda insatsgrupper där skola, socialtjänst och polis samarbetar, med särskilt fokus på unga pojkar som inte klarar skolan och saknar arbete.

Det moderata styret i Stockholm reagerade direkt – genom att skära ned på socialtjänsten med 28 procent. Efter det skrev Rinkebys socialchef Sakir Demirel en rapport som varnade för att de hade nått en brytpunkt där de inte längre kunde göra något åt de värsta fallen. Styrets svar var återigen snabbt. De såg till att han förtidspensionerade sig och begravde rapporten.

Samma sak gäller varningen från Ekobrottsmyndigheten att gängkriminella driver vårdcentraler. Detta varnade bland annat statsvetarna Bo Rothstein, Peter Esaiasson och Carina Gunnarsson för på DN Debatt 2021, där de konstaterade: ”Valfrihetsreformerna från 1990-talet har skapat en marknad för kriminella aktörer.”

Men högern gör allt för att skymma sådana strukturella förklaringar. Den nya antologin Separatism, utgiven på Timbro förlag med liberalerna Mauricio Rojas och Robert Hannah som redaktörer, varnar för krafter i förorten som försöker skapa alternativa samhällen, med egna rättssystem, moralkoder och hierarkier. Detta utifrån de fyra fenomenen radikal islamism, gängkriminalitet, hedersvåld och klanvälde.

Visst finns sådana problem – unga kvinnor som känner sig otrygga på kvällen, torg som tas över av gapiga killar, att många är dåliga på svenska, att kvinnor i vissa familjer inte får ha kontakt med majoritetssamhället utan en manlig ledsagare, och att barn inte går ut skolan med betyg. Visst är många stolta och lyckliga över sitt kvarter, men problemen finns onekligen där.

Men ju längre man läser, desto tydligare blir det att ordet ”separatism” har som syfte att ersätta ordet ”segregering”: man vill skylla problemen på de boende snarare än på hur vi har byggt våra städer. Inte minst när redaktörernas 12-punktsprogram presenteras, där varenda punkt är polisiär, och ingenting nämns om hur nyrekryteringen ska förhindras.

Inte heller har de någon idé om hur man kan uppnå en ”inkluderande svenskhet”, känslan av att tillhöra samma gemenskap som majoritetssamhället som de förespråkar i boken. Det är inte så konstigt, med tanke på att deras parti gör allt för att rasera precis de institutioner som kan stärka människors handlingskraft – folkbildning, kulturskola, bibliotek, folkhögskolor. Var ska folk mötas för att göra något annat än att shoppa när dessa platser försvinner? Johan Pehrsson pratar om sött och salt, om lovikavantar och stålhandskar, ändå är godispåsen bara fylld av salta bitar. Och är det någon som har sett den där lovikavanten?

Den bistra sanningen är dock att Socialdemokraterna har stått för en liknande politik. Benfast har de försvarat ett finanspolitiskt ramverk som tvingar kommuner och regioner att skära ned på bland annat socialtjänsten varje år.

”Men vad ska vi göra på kort sikt?” hör man ofta som svar. Så låt mig upprepa. Sluta skära ned och börja i stället satsa på socialtjänsten, folkbildningen och skolan igen. Annars har vi inte ens sett början på problemen med ”separatism”.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]