En morgon när jag var ute och joggade längs Stadsgården i Stockholm låg det ett jättestort och jättefult kryssningsfartyg där, och på däcket stod en marschorkester och spelade amerikanska marscher. Några passagerare syntes inte till. Men jag har sett sådana  lyxkryssare förut och vet att man bara väntar en stund kommer alltid till slut några passagerare ner på kajen, för vidare transport till NK.
Fast de flesta brukar dock stanna i båten och nöjer sig med att betrakta Copenhagen genom fönstren.
De här båtmonstren spyr ut dålig luft över stora delar av Södermalm, men turistmyndigheterna är helnöjda och räknar varje år med allt fler kryssningsbesök. Det ger pengar, påstår de.
Och helt visst ger turister pengar. Men bara åt vissa. Och jag tror inte att det på sikt är någon särskilt bra affär. Det kostar mer än det smakar.

För att det är med turism som med olja. Stora turistländer och länder som producerar mycket olja är nöjda med de inkomster det ger. Men i längden håller det inte. Stora oljeproducerande länder blir sällan demokratier. Och stora turistländer brukar inte heller lyckas så bra.
Norge och Paris är två undantag. Norrmännen har hanterat sina oljeinkomster klokare än Saudi­arabien och Libyen, även om jag tycker att norrmännen slagit sig lite väl mycket till ro på senare år och slappnat till. Paris är världens största turistmål och har varit det så länge att man lyckats integrera turisterna med staden. Inte de centrala delarna kring Notre Dame, för där är det rörigt och dyra restauranger. Men kommer man ut i bostadskvarteren är parisarna vänliga och snälla och prisnivån rimlig.

Stockholm skulle må bättre med färre turister. Vid det här laget har de förstört Västerlånggatan som blivit en tarvlig tingeltangelgata. Och de pressar upp prisnivån på restauranger och mycket annat, och turistmyndigheterna fjäskar för dem.
Fast man bör förstås skilja på turister och turister. Dels har vi de svenska turisterna som naturligtvis måste kunna besöka sin huvudstad, som suger ut övriga landet så mycket och som de måste betala massor till. Dels har vi rika och vanliga turister. Kryssningsfartygsturisterna handlar visserligen dyrt glas på NK och många köper alla möjliga konsumtionsvaror, varav vi importerat det allra mesta. Någon vinst för Sverige är det inte.

De vanliga turisterna som bor på vandrarhem och som irrar omkring på gatorna med kartor i händerna gör inte av med lika mycket pengar. Det har de inte råd med. Men om de upplever Sverige på ett positivt sätt och särskilt om de lär känna svenskar kan de på sikt få stor betydelse både för oss själva och för omvärlden.
Slutsatsen är: färre kryssningsfartyg och fler af Chapman.