Den kala scenen, en grå vägg bestående av låsbara luckor, som kvinnorna är fjättrade vid med midjefängsel, ger genast en känsla av total instängdhet och utsatthet.
Med pjäsen Bergsprängardöttrar gör Lo Kauppi debut som regissör. Bakgrunden till pjäsen är intervjuer som hon gjort med kvinnor på Hinseberg och Ystadsanstalten. Och hon är verkligen rejält påläst och insatt i kriminalvårdssystemet.

Dem vi möter är fyra kvinnor som ”sitter” för olika brott, det längsta sju år. Med sig har de hela tiden en vakt, spelad av Figge Norling, som tar hand om allt från försäljning av schampo och telefonkort till hjälp med att skriva anhållan om att få träffa anhöriga. Hans ständigt återkommande replik på de ständiga avslag som kvinnorna får är ”Du kan ju alltid överklaga hos länsrätten.” En genial och avslöjande scen är när vakten erbjuder kvinnorna en kurs om hur de bland annat ska ”kontrollera sin aggressivitet”.

Det är han själv som ska leda kursen för han har gått en utbildning i ”fyra och en halv dag”. Kvinnorna kan inte hålla sig för skratt inför hans naivitet. Det är en av alla brister i kriminalvården, vaktpersonalens ynkliga utbildning inför ett yrke som är bland de mest krävande man kan tänka sig.
En annan brist ser vi när en av kvinnorna inte får den hjälp hon ber om för sin starka ångest, vilket slutar med att hon hänger sig i sin cell. Flera andra hjärtslitande scener är de avlyssnade tvåminuters telefonsamtal kvinnorna får med sina anhöriga, en gång i månaden. Eller deras förtvivlan när de får avslag på en anhållan om att få träffa sitt barn.

Slutets byråkratiska kaos, myndighetens röst och långa protokolltexter, är kvinnornas verklighet.
Välspelat och gripande.

Vad händer bakom murarna – Intervju med Lo Kauppi

Lo Kauppi är glödande engagerad i sin yrkesutövning. Som svar på min fråga om vad som driver henne i det hon gör, svarar hon att det handlar om rättvisa, att få människor att förstår hur illa det är ställt med en massa saker i vårt samhälle, alltså har hon ett helt igenom politiskt mål med sin verksamhet.
– Jag vill visa för människor vad vi gör med dem som sitter i fängelse, att få dem att vilja ta reda på vad som händer bakom murarna, att de ska vara medvetna om vad de ska rösta på för politik och varför. Folk behöver upplysas om vad det som vi kallar ”vård” egentligen är.

Det har gått utför med kriminalvården de senaste åren, säger Lo och anger som exempel att för trettio år sedan dömdes 70 procent av de mordåtalade till rättspsykiatrisk vård, idag är det 20 procent. Det som är mest upprörande är att den ”högsäkerhetshets” som pågår är totalt kontraproduktiv. Fängelsekunderna får ingen vård och när de släpps ut är de ännu mer taggade och lika eller mer benägna att begå brott som när de fick sina straff. På Hinseberg finns det en enda psykiater och han kommer varannan vecka.

Vad är det samhället vill med denna sjukligt uppbyggda säkerhet? Efter 1992 har ingen rymning skett från Hinseberg. Är det hämnd vi vill ha så kan vi vara säkra på att de som släpps ut efter att endast ha upplevt kränkning i fängelset inte är ett dugg mindre inställda att begå brott. Snarare tvärtom.
– Kvinnor behandlas kränkande i namn av säkerhet. En kvinna berättade att hon fick avslag när hon bad om att få ringa till sin mor, bror och son på julafton. En annan berättade hur hennes fråga att få köpa en ögonfransuppböjare behandlades länge och väl och resulterade i ett fyrasidigt protokoll om saken. En kvinna fördes in till mammografi med handbojor och två vakter.

Det som Lo Kauppi flera gånger återkommer till och som hon ser som viktigast är att vi måste lära oss av forskning och av kunniga psykiatriker och ta deras rapporter på allvar. De vet ju att straff som sådant inte kan omvända kriminella till hederliga medborgare. Om vi menar allvar med ”kriminalvård” måste vi se till att använda tiden i fängelse till just vård, i form av terapi och annat som bygger upp i stället för att förstöra.
En sådan sak som att hjälpa till att bygga upp relationen med barn och andra anhöriga är egentligen självklar men det förekommer inte.