… så är den vänstersocialistiska rörelsens förhållande till allmänmänskliga kampfrågor bland det mest komplicerade som finns. Det är sådant man kan fundera på så här på sommaren när bara delar av nyhetsflödet når ens semesterloja hjärna.
På 1970-talet anklagades vpk av sektvänstern för att bestå av ”bögar och allergiker”. Bortsett från den allmänt tveksamma människosyn som en sån vokabulär uttrycker, så ligger det en större frågeställning bakom: Ska arbetarklassen organisera sig själv i hård, och i viss mån smal, kamp för sina egna klassintressen, eller ska man ta ansvar för försvaret av allmänmänskliga rättigheter och intressen också?
Med facit i hand kan man konstatera att vpk:s bredare tolkning av vänsterns kamp och ansvar berikade rörelsens perspektiv och analys, och att sektvänstern gått från liten till nästan försvunnen. Men att det också varit svårt att hålla reda på vad man egentligen höll på med. Senare års retorik om att ”försvara svaga grupper” känns som den sämsta varianten.
Problemet i dag är dock ett annat: Det finns knappt någon möjlighet att föra en diskussion om klassintressen kontra allmänintressen när ingen annan tar ansvar för de allmänmänskliga frågorna över huvudtaget. Liberalerna vill registrera skolelever med fel religion, den socialdemokratiska regeringen tycker inte att det räcker med att lämna ut misstänkta till tortyrstater för att bekämpa terrorismen, och kristdemokraterna mumlar om ”intelligent design” som alternativ till vetenskaplig evolutionslära.
Vare sig vänstern vill det eller ej så kommer man att vara väldigt upptagen med kampen för självklara mänskliga rättigheter för överskådlig framtid. Vi kan förbanna liberaler och högersossar för att de sviker till och med sina grundläggande ideal, men vi kan inte träda tillbaka i kampen. För ingen annan kommer att föra den.
Å andra sidan slipper vi nog att anklagas för att vara ett parti för ”muslimer och småborgerliga vetenskapsmän” av sektvänstern den här gången.