… är jag inte ett dugg rädd för Usama bin Ladin eller al Qaida. Inte som utslag av trotsigt övermod utan av lugn beräkning: risken för att deras terrordåd skulle skada mig eller folk jag känner är försumbar. Sverige är inte (delvis eftersom folkpartiet krigshetsarna inte fick som de ville våren 2003) ett mål ännu. Risken är större, dock inte mycket, att jag blir av med jobbet på oklara grunder, något jag inte vore den första vänstermänniskan i Sverige att uppleva. Än mer att jag dör i trafiken, eller att osunda matvanor eller miljöförstöringen förkortar livet med x antal år.
Världen och dess faror är mer komplex än den korstågslogik om godhet och ondska som de självförhärligande vapenbärarna – vare sig dessa bär kaftan eller slips – vill pränta i oss med sina ständiga uppmaningar att livrädda gömma oss bakom deras trygga lögner.
Nu sprids bilden av Londonbornas särskilda tålighet och motståndsvilja. Så lämpligt att tala i hjältetermer när det kanske bara handlar om avsaknad av val – någon särskild frånvaroersättning på grund av terrorrisk utgår ju inte. För Charles de Menezes, elektriker med misstänkt utseende, som hade försovit sig och inte hörsammade tre ouniformerade mäns uppmaning att stanna, slutade hjältemodet med att han, liggande på marken med en polis över sig, sköts med fem skott.
Vi lägger hans namn till den tidigare listan: 3 000 i New York, 10 000 i Afghanistan, 55 mördade i London på väg till jobbet, 10 000-tals i Irak, 600 fångar på Guantanamobasen, över 10 000 fångar runt om i världen i USA:s hemliga lägersystem, tre oskyldigt utpekade svenskar.
Och här finns det anledning att vara livrädd. För ett samhälle där de oskyldiga dör, mest som beklagansvärda men nödvändiga offer (ibland ”misstag”) för den större saken. I 1930-talets Europa och 1970-talets Latinamerika fanns ett ord för sånt.
