… kan man säga både det ena och det andra om Ebba Witt-Brattströms politiska gärningar. Och nu tänker jag för en gångs skull uppehålla mig vid en av de mer beundransvärda. Det var i det där tv-programmet Det goda samtalet som Fi-professorn, efter att ha propagerat för individualiserad föräldraförsäkring, tillfrågades vad hon har att säga till alla stackars mammor som faktiskt vill vara hemma med sina barn. Jag väntade mig den gamla vanliga – och högst relevanta – utläggningen om att den frihet att välja som liberaler menar att vi har är lögn. Istället blev jag överraskad. Witt-Brattström, som i egenskap av partibildare måste värja sig mot att stöta sig med den allmänna moralen, slänger ur sig något av det politiskt mest riskfyllda man kan slänga ur sig: ”Ens barn är faktiskt inte ens rättighet”.
Tack, Ebba. Det är sånt vi behöver.
En radikal samhällsomvandling kräver grundläggande ifrågasättanden av de principer som styr våra relationer med varandra. Inte bara relationer mellan kvinnor och män, mellan arbetare och kapitalist.
Anledningen till att folk kommer på idén att ställa ”Stackars mammorna”-frågan är att kärnfamiljen felaktigt betraktas som en naturlig enhet. Jag tror att det också var Witt-Brattström som vid ett annat tillfälle besvarade frågan med en annan fråga: Varför resonerar vi inte likadant när det gäller semesteruttag? Om nu kvinnan vill jobba och ge alla sina semesterdagar till mannen, varför ska de tvingas göra annorlunda?
Så fort vi släpper idén om kärnfamiljen som primär enhet framträder absurditeten i ”Stackars mammorna”-frågan i all sin tydlighet. Så fort vi börjar se varje nytt barn som i första hand en egen individ, vars behov ska tillfredsställas, och inte som en byggnadssten i en kärnfamilj med orubbligt egenvärde, då framstår individualiserad föräldraförsäkring som det enda överhuvudtaget tänkbara.