…är det förvånande att så få journalister uppmärksammat det faktum att den nye påven Benedictus XVI:s tidigare ämbete var som chef för ”the Church’s Congregation for the Doctrine of the Faith”, också kallat ”the Holy Office” eller, i vardagligt tal: inkvisitionen.
Jodå, det är samma avdelning av Vatikanen som den beryktade medeltida inkvisitionen. Under 1900-talet har dock antalet sträckbänkar i arbete varit färre än förr i världen. Istället har bannlysningar och avsättningar av misshagliga präster varit vapnen för att upprätthålla den rätta tron. Som chef för inkvisitionen gjorde kardinal Joseph Raztinger, som han hette innan han blev påve, sig känd som en mycket hårdför företrädare för den mest konservativa falangen inom katolska kyrkans ledning.

Ratzinger har under sin karriär inom kyrkan genomgått en märklig helomvändning. I sin ungdom var han en liberal katolsk ideolog. Under det andra Vatikankonciliet 1963 var han den ledande teologiska rådgivaren åt den åldrige kardinal Frings som gick till våldsamt angrepp mot inkvisitionen, som då leddes av kardinal Ottaviani. Ottaviani var rasande över det pågående upproret och krävde rättning i leden genom att anklaga var och en som motsatte sig inkvisitionens ståndpunkter för att ifrågasätta själva påvens auktoritet. Frings svarade med att kalla Ottavianis ämbete för ”en internationell skandal” och möttes av stormande applåder. Med tanke på att kardinal Frings vid tillfället var ålderstigen, svag och nästan blind, är det naturligt att dra slutsatsen att den egentlige upphovsmannen bakom hans inlägg på konciliet var just Joseph Ratzinger.

Sedan 1960-talets radikalism har Ratzinger successivt bytt sida och blivit allt mer konservativ i takt med att han stigit uppåt i den katolska hierarkin. Senare blev han alltså chef för den institution som han tidigare kallat för en internationell skandal. Och nu är han påve.
Nobody expects the Spanish Inquisition?