… stängde Dunifabriken i Skåpafors i Dalsland förra veckan. Nu flyttar servettproduktionen till Polen. I tv stod en man med tom blick och berättade hur han efter mer än 40 år på fabriksgolvet blev bjuden på smörgåstårta som ett tack och hej. Radion intervjuade fackklubbens ordförande i den tomt ekande fabriken och hon hade gråten högt upp i halsen när hon berättade om hur arbetarna kom till fabriken för att dricka en sista kopp kaffe med sina arbetskamrater. Maskinerna är borta och företagsledningen har stängt in sig på sina kontor. Kvar finns en framdukad smör-gåstårta och en osäker framtid.
Kvar finns också den sista servetten, som arbetarna på Duni själva har designat. Den går i grått och föreställer ett sjunkande skepp. ”Duni 1953–2005 Vila i frid”

Det är inte den första fabriken som lägger ner i i Sverige och det är förmodligen inte heller den sista. De självutnämnda förstå-sig-påarna förklarar, i oändliga tv-debatter och tidningsartiklar, att det är en ny tid och att vi och vårt samhälle måste anpassa oss till utvecklingen.
Det kanske är en ny tid med nya regler men om det är en tid när människor inte längre kan försörja sig och överleva så är det faktiskt en ganska dålig tid. Och då är det också tid för politiker som tror på sin egen vackra retorik att gå in och aktivt börja ta ansvar och arbeta för förändring. För den vackra retoriken börjar stå mig upp i halsen. Oavsett hur många gånger man säger solidaritet från en talarstol är ordet helt ointressant och meningslöst så länge ingen fyller det med konkret innehåll. För det är inte solidaritet att uppgivet slå ut med händerna och säga ”Vi kan inget göra eftersom vi är i händerna på marknadskrafter” varje gång ett företag lägger ner sin produktion i Sverige.

I vintras åkte Laila Freivalds till Thailand och träffade svenskar som drabbats av tsunamikatastrofen. Hon grät över alla dessa människor som fått sina liv förstörda. Men vem åker till Skåpafors?