… gjorde Aftonbladet bort sig i efterdyningarna av Jimmie Åkessons debattartikel i tidningen i oktober. Man gick ut på jakt för att sverigedemokraten inte skulle stå oemotsagd dagen då artikeln publicerades. I Stockholmsförorten Skärholmen lät man folk komma till tals via tidningens web-tv.
Jag fick chansen och beskrev ett politiskt landskap som alltmer samlas i mitten gör att SD framstår som det enda alternativet mot etablissemanget. Var jag muslim?, frågade reportern sedan. ”Ateist”, svarade jag. Rubriken blev ”Svenska muslimer om Åkessons artikel”. Det var första gången någon kallade mig det offentligt sedan en av mina läsare menat att jag var en ”muslimsk kommunistfitta” för några år sedan. Jag var ateist då också.
Aftonbladets drag var bland det mest fördomsfulla jag sett sedan en annan kategorisering, som även den var på gränsen till rasism. Då var jag 17 år och insåg att jag blev accepterad hos den dåvarande flickvännens farföräldrar först när det visade sig att jag faktiskt åt griskött. Att vara eller icke vara muslim är uppenbarligen en viktig egenskap, både för smygrasister och ickerasister.
Fysiskt och verbalt rasistiskt våld är inte det värsta. Den som graderar allt gott i hur svensk man är, är långt värre och mer kränkande. Det är den som bara accepterar en svensk identitet. Minnena från fotbolls-VM-94 pinsamma. Då ville jag besegra rasismen genom att be min pappa byta mitt namn till ”Henrik Larsson”. Jag var sex år och det var första gången jag såg en mörk kille, Henke, bli accepterad. Han kunde minsann inte bli tagen för att vara pizzabagare, fundamentalist eller muslim utan vidare!
Jag bytte aldrig namn. Istället blev jag antirasist. Men här står jag idag som en första generationens svensk och ateist. Hur tydlig jag än är kommer jag dock alltid vara ”blatte” och muslim.