…fick jag häromveckan en utskällning för att jag är lat och bara går runt och slår dank hela dagarna. Att utbrottet kom från en man som aspirerar på att efterträda Lars Leijonborg, kom väl sedan inte som någon större chock.
Men jag blir ändå arg, ledsen och trött. Nej, jag gör inte mycket på dagarna. Jag är arbetslös, fördriver tiden med att dricka kaffe och umgås med vänner och bekanta. Då och då dyker det upp ett ledigt jobb och jag skickar in en ansökan.

Att vara arbetslös ska innebära att söka jobb på heltid. Att göra det rent praktiskt är ju svårt när det inte finns så många jobb att söka. Men att vara arbetslös innebär framför allt en otrolig stress och dygnet runt-ångest, där tankarna ständigt snurrar kring framtiden. Arbetslös är jag inte måndag till fredag, nio till fem. Arbetslös är jag även sena nätter, när jag ligger vaken och inser att jag förmodligen aldrig kommer att få ett jobb. Arbetslös är jag under långa helger när jag funderar över hur jag formulerar en ansökan, så att den eventuellt kan sticka ut från den enorma mängden, och kanske väcka en glimt av intresse hos en arbetsgivare.
Någon sa häromdagen att tid är en lyxvara i samhället idag. För många är det så. Men för den som inget annat har än tid, känns tiden varken särkilt lyxig eller ens rolig.
Jag skriver gärna tio nyhetsartiklar om dagen, om jag slipper att våndas över en enda jobbansökan till. Jag kan till och med tänka mig att offra eftermiddagssåporna på tv, om jag i stället kunde få en fikarast med ett gäng arbetskamrater. Och framför allt byter jag gärna bort all pappersexercis och alla telefonsamtal till a-kassan, mot en fast lön på kontot varje månad.