… är det inte lätt med enheten i motståndet mot USA:s olagliga ockupation av Irak.
Den syndikalistiska vänstern går nu, genom Andreas Malm i Arbetaren, hårt ut mot arbetet med att bilda Irakkommittéer och kallar grundarna för stalinister som inte begriper att ett stöd till motståndet måste kombineras med en paroll om avståndstagande från wahhabitisk terror. Malm kräver en ”frihetlig anti-imperialism” och råder Irans arbetare om USA attackerar att låta nationalstaten falla samman och bilda arbetarråd som ska ”behålla kontakten med verkligheten” och bekämpa ockupanten.
Ulf B Andersson skriver om wahhabiterna att ”att ge ett okritiskt stöd till alla väpnade grupper är därför som att spotta de irakiska kvinnogrupperna rakt i ansiktet och säga: ni ska inte ha någon egen röst i ett framtida fritt Irak.” Malm däremot skriver om shiamuslimernas ”närmast ofattbara självbehärskning” men varken Andersson eller Malm nämner något om al-Sistanis arbete för en ny grundlag med betydligt försämrade rättigheter för kvinnor. Al-Sistanis kvinnosyn delas av hans kompisar mullorna i Iran. Inom motståndet finns däremot starka sekulära krafter.
Att spränga civila i luften är en dålig strategi för motståndet i Irak, därom är de flesta eniga. Men Arbetaren drar fram gamla ultravänsterlinjer från spanska inbördeskriget ur garderoben och kräver paroller som lyder ”stöd den men inte den”. Man kan mycket väl formulera ett allmänt stöd till motståndet i Irak utan att för den skull stödja allt som görs av alla grupper i landet.
Just nu gör ockpationsmakten sitt bästa för att avlegitimera motståndet. Därför bör vi säga just ”Stöd motståndet i Irak”. Att, som Arbetaren, villkora stödet till motståndet på etnisk och religiös grund gör varken motståndet i Sverige eller Irak en tjänst.
Enighet mot imperialismen är eftersträvansvärt, inte stalinism.
