… har det alltså hänt:: Vägval vänster ska utreda möjligheterna att starta ett nytt parti. Äntligen blir det raka rör i den frågan. Det finns ingen anledning att tycka att detta var märkvärdigt. Jag hade visserligen själv föredragit en lösning som kunde göra det möjligt för samtliga partimedlemmar att känna sig hemma inom vänsterpartiet, men de så kallade förnyarnas principiella ståndpunkter har hamnat så pass långt från partimajoritetens att det liksom inte längre går att låtsas att man sitter i samma båt. När man dessutom inte längre kan identifiera sig med vare sig det egna partiets historia eller arbetarrörelsens principiella grundvalar – då är det ärligare att lämna partiet och starta ett nytt vänsterprojekt än att stanna kvar och sabotera partiets vardagliga arbete.
Men det är trist att man har kommit så långt. Trist också att vänsterpartiets ledning inte sökte dialog med Vägval vänster i ett skede då detta kanske fortfarande hade varit ett sätt att undvika partisplittringen.
Det är också trist att projektet Vägval vänster redan nu verkar vara dömt att misslyckas. Åtminstone så länge man inte hittar på ett sätt att undvika att projektet koloniseras av tok-, avgrunds- och förståsigpåvänstern. Landets marginaliserade trotskister, syndikalister och marxologer har redan signalerat glädje över Vägval vänsters planer. Med tvärsäker röst görs nu profetior om det ”stalinistiska” vänsterpartiets undergång, samtidigt som de som alltid vetat bättre delar med sig av sina recept för det nya partiets framtida soppkök.
Men att dessa vackra men ack så elitistiska recept dessvärre leder till – en tillvaro i den politiska öknen, det vet vi ju redan…
