…skulle jag häromdagen, som del av jobbet, svara på en ”debattartikel” på nätet, som kännetecknades av stor missuppfattning av grundfakta och därefter långtgående slutsatser som närmast kan beskrivas som den okunniges fria fantasier. Det hade knappt med olikheter i åsikt att göra.
Först kontaktade jag debattredaktören via telefon. Och förutom att beklaga att tvingas ägna tid åt dravel, deklarerade jag också, ungefär, ”den här skiten borde aldrig ha publicerats och en seriös debattredaktion borde ha någon kvalitetskontroll av vad man släpper igenom”.
Som väntat tog det inte lång tid innan frasen ”vi vill ju väcka debatt, och det är inte mitt jobb att vara åsiktspolis” hördes från andra sidan luren.
Jo, det är här vi är numera, i den gängse tolkningen av vad som är ”yttrandefrihet” på nätet. Vem som helst, var som helst, vad skräp som helst, när som helst, och den mest grundläggande debattetikett jämställs med åsiktspatrullering. Samtidigt frodas skränmobben av haverister, rasister och lögnare fritt i särskilt Expressens och Newsmills kommentarsfält (det finns märkliga nät-kryphål i de ordinarie plikterna som ansvarigt utgivarskap innebär, men det är en annan historia.)
Samma kväll kom jag hem och tidningen berättar att Stockholms stad, med hjälp av Sida och Amnesty, ska granska 19 invandrarorganisationer hårdare innan man delar ut bidrag. Eller, som det heter hos kulturnämnden, inrätta ”kontroller av stödsökande organisationers värdegrund”. Urvalet tycks helt godtyckligt och handlar om eventuella ”kopplingar till repressiva regimer”, huruvida man främjar ”mänskliga rättigheter” och så vidare, berättar SvD.
Medan det ”liberala” kulturborgarrådet tar över patrullrundan från Ungdomsstyrelsen (RKU, Nordkorea och statsbidragen, någon?) och Forum för Reviderande Historia, varnar jag: om en dj-l säger ”vääärdegrund” i min närhet, tar jag inte ansvar för konsekvenserna.
