… är det dags att inte ta opinionsmätningar med en nypa salt. Sifos novembermätning visar att Sverigedemokraterna stöds av 5,8 procent. Detta är i klass med V:s siffror och klart högre än både C och KD. Låt oss först konstatera att SD:s sympatisörer knappast är en homogen grupp enbart bestående av okunniga rasister och taktiska kryptofascister. Partiet är snarare en reaktion på ett riksdagsklimat där skillnaden mellan höger och vänster blivit mer oklar och där politikerförakt frodas.

Politikerföraktet hade kunnat vara till Vänsterpartiets fördel om man tydligare hade visat att man faktiskt står för sänkta riksdagslöner och arbetar för en politik som minskar glappet mellan folk och parlament. Istället för uppfriskande vänsterpopulism har Vänsterpartiet självmant valt att förknippas med de socialdemokrater som alltmer betraktas som ett mäktigt etablissemangsparti utan några andra politiska visioner än den regeringsmakt man är utan.
Att högern sedan knappast gynnar folket har vi vetat länge. Vilken är då den egentliga oppositionen mot både regeringen och de etablerade partierna?

Det är inte Sverigedemokraterna, vars politiska innehåll naturligtvis är långt ute på högerkanten. Kritik mot en mitten-högerpolitik ska komma från vänster. Därför har vänstern en unik roll i att kunna vara kritisk mot allt i från borgarna till S, men också ett politiskt fält som inte ger några radikala alternativ.
Lärdomen? Vänsterpartiets positionering har bidragit till att SD framstått som det enda partiet som slåss mot det gråbleka politiska etablissemanget. Detta trots att vänstern fortfarande är bärare av potentialen till konkreta handlingar mot orättvisor och politikerförakt.
Men kapaciteten att locka missnöjesröster har förlorats för denna gång – och tyvärr bidragit till att få ett högerextremt problem på halsen. Där har vänstern delvis sig själv att skylla.