… står skördetiden för dörren. För den som inte har en egen kolonilott eller villaträdgård att tillgå gäller det att hålla utkik. För i år har det odlats mer än vanligt även på offentliga platser runt om i svenska städer. En rörelse av närodlare arbetar såväl öppet som underjordiskt med att plantera blommor och mat i stadsmiljön. På den där karga ödetomten eller som på den onödigt stora gräsmattan utanför kyrkan på Sorgenfrivägen hemmavid. Där har planteringsgruppen Mykorrhiza planterat rödbetor, sallad och squash. Inte för att det tagit sig så värst bra, men en liten skörd finns det allt.
På andra håll sticker blommor upp ur toppen på trafikskyltar enkom för att göra staden lite vackrare och lite roligare. Vän av arbetslinjen skulle kanske avfärda det hela som hippieflummerier eller medelklasslekstuga, men bakom busigheten och lekfullheten finns ett djupt liggande allvar. I en värld där vi drastiskt måste minska utsläppen av klimatgaser för att hejda en civilisationskatastrof och där samtidigt oljepriserna stiger, kommer det att behövas betydligt mer av stadsplanteringar där maten hämtas på så nära håll som möjligt.
När olje- och matimporten rycktes undan för Kuba vid Sovjetunionens fall 1990 ställde Kuba på några år om till ett ekologiskt jordbruk. En viktig byggsten var det system med urbana odlingslotter som växte fram i Havanna och försåg stadsbefolkningen med grönsaker. Kuba lyckades undvika en utbredd svältkatastrof. Motsvarande beredskap fanns inte i Nordkorea, vars oljeberoende jordbruk inte klarade en halvering av oljetillgången. Tre miljoner människor beräknas ha svultit ihjäl där under första halvan av 1990-talet. Idag bygger även Venezuela genom FN-projekt ut ett nät av urbana odlingslotter i Caracas. Det handlar om att öka lokalsamhällets beredskap för den dagen den billiga energin blir dyr, och maten med den.
