… ser det ut som om förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, mellan LO och PTK (en sammanslutning av 25 tjänstemanna- och akademikerförbund) på ena sidan och Svenskt näringsliv på den andra, spruckit. Många har kritiserat att förhandlingarna initierades i en tid när LO stod svagt. I en begynnande lågkonjunktur med blå regering och efter Lavaldomen och flera andra bakslag i domstol. Inte mycket gott kunde komma av att facken i den förhandlingspositionen sätter sig för att diskutera arbetsfred med företagarna.

Ändå var det Svenskt näringsliv som lämnade förhandlingsbordet med buller och bång i förra veckan, eftersom LO och PTK vägrade gå med på begränsningar i konflikträtten eller att ytterligare urholka las-reglerna. Det var bra att facken stod på sig, något annat hade varit ödesdigert. Men någon seger är det inte tal om, möjligen ett lugn före stormen.
Svenskt näringsliv har noga kalkylerat med vad det har att vinna och förlora på att teckna ett nytt avtal. Nu får det fackföreningarna att framstå som rigida, samtidigt som de enskilda arbetsgivarförbunden kan fortsätta sin lågintensiva krigföring mot de liggande kollektivavtalen genom att systematiskt testa dem ”rättsligt” i Arbetsomstolen, eller högre EG-rätt. Ofta vinner de.

Senast var det Gevalia som i januari fick rätt i AD mot Livs. Gevalia vägrade lämna ut lönelistor till facket över icke-organiserade arbetare på företaget. Utan löneuppgifterna för de oorganiserade arbetarna kan inte Livs följa upp om företaget följer kollektivavtalet. Livsmedelsföretagen (LI) har centralt kommit överens med Livs om att facket ska ha tillgång till löneuppgifterna men i rådgivningen till sina medlemsföretag agerar man precis tvärtom. Gevaliadomen är arbetsgivarsidans senaste fullträff i prickskyttet mot kollektivavtalen. Hur länge ska LO ensidigt hålla fast vid fredsavtalet från Saltsjöbaden?