… fick Tele2:s vd Harri Koponen sparken häromdagen. Ändå var senaste kvartalsrapporten prima, 1,1 miljarder i vinst, dubbelt upp mot året innan. Resultatet var alltså bra och aktieutdelningen kunde höjas, men affärstidningarna erfar något om finsk ledarstil och ett uppror underifrån. Ett och ett halvt år hann han sitta. För det får han en fallskärm på 13-14 miljoner. Stenbecks Tele2 är big business. Tele2 är också min allra bästa kompis. Eller så är det ju inte, men det är faktiskt ingen annan som ringer hem till mig lika ofta och undrar hur jag mår, ofta flera gånger i veckan. Trevliga ungdomar som dessutom är måna om min ekonomi och tycker jag har höga telefonräkningar.
Ibland svarar jag att pengar inte är allt här i livet, ibland är jag snäll, men ofta är jag nyckfull och kastar bara tillbaka luren i örat, så där som man inte ska. Efter åratal av den här destruktiva relationen insåg jag att om någon ska göra slut måste det bli jag. Göra slut är alltid svårt. Nix-registret är kört. Min enskilda firma, som jag valt att starta för att kunna jobba för skitlön utan anställningstrygghet går inte att nixa; entreprenörer som Tele2 och jag måste ju få ringa till varandra. Så jag ringde tillbaka, 22 minuter telefonkö, och bad dem stryka mig. Inga problem sa de. Telefonsamtalen fortsatte.
En kall vinterdag ringde så Simon och undrade hur det var med mig. Uppgivet bad jag honom om råd hur jag skulle slippa såna som han. Han gav mig två alternativ: A – tacka ja till hans erbjudande, eller B – kontakta Bolagsverket. Kapitulation A skulle vara mycket förnedrande, medan kapitulation B, alltså att avregistrera firman, skulle föra mig direkt till Platsbankens arbetslinje. Där ligger just nu 156 Tele2-relaterade säljjobb och väntar. Det borde varit 157, någon måste ha missat att föra in Koponens vakanta vd-jobb.
