…tycks regeringen redan ha vunnit kampen om utanförskapet. Inte så att den borgerliga politiken, med sabbad a-kassa och mobbningsregler mot sjuka, gör att människor känner sig mer delaktiga i samhället. Nej, men man har vunnit kampen genom den skickliga lanseringen av själva ordet som ett tänjbart gummibegrepp för ”de andra som inte gör nytta”. I tidningen Arbetsmarknad, som ges ut av Arbetsförmedlingen, förklarade den moderata partisekreteraren Per Schlingmann förra året att partiet egentligen började använda ordet runt 2004-2005 för att man såg en outnyttjad ekonomisk potential i att få människor att jobba mer.
Ordet flyttade sedan på nolltid från de borgerliga smedjornas valkampanjande rakt in i det offentliga språket. Journalister tyckte att det var så användbart att man, i stället för att fråga regeringen vad den egentligen menade, själv började använda ordet (nej inte bara borgarmedia, även i förra veckans Flamman). Ordet är härligt luddigt och kan beskriva alltifrån att människor saknar bostad eller är arbetslösa och sjuka, till att de inte pratar perfekt svenska och kanske besöker en källarmoské då och då. I folkpartiets integrationsprogram från 2005 beskrivs det både som en synonym till maktlöshet och som ett motsatsord till integration. Gummiband var det.
Regeringen har ibland velat räkna med alla som får ersättning från socialförsäkringssystemen och ibland dem som inte har jobb. I december försökte Riksrevisionsverket sätta ner foten och begärde att regeringen slutar växla mellan olika betydelser och faktiskt preciserar vad man menar med begreppet så att det går att använda för att mäta om sysselsättningspolitiken fungerar. Andra är inte lika noga. Som tv-reportern som, efter att Israel tillfälligt slutat bomba Palestina, förklarade att problemen inte är över: ”Människornas utanförskap i Gaza består”.