… har kampsport blivit folkligt. Den som väljer att lägga sin fritid på thaiboxning eller jujutsi istället för innebandy eller aerobics får inte längre många ögonbryn att höjas. Jag är nyfiken på är hur lång tid det tar innan det börjar upplevas som bisarrt att skolidrotten så vitt jag vet är fullkomligt befriad från kampsportsinslag. Jag antar att vi här har att göra med en svårgenomtränglig moralisk mur. ”Ska vi lära våra ungdomar att slåss?!” är en väntad reaktion som vi redan sett prov på i debatten om feministiskt självförsvar.

Frågan är inte helt okomplicerad. Men jag är ändå beredd att hävda att det inte finns någon godtagbar anledning att utesluta kampsport från grundskoleundervisningen. Jag tror det är viktigt för en människas utveckling att testa sina gränser i fysisk kamp med andra. Att konkret och kroppsligt uppleva och övervinna sin sårbarhet. Slagskämpar – oftast pojkar – kan behöva slåss under reglerade och övervakade former. Försiktiga barn – oftast flickor – kan behöva lära sig att även de kan ta plats, försvara sig och gå till anfall.

Jag har själv börjat boxas och sparkas, bli beboxad och besparkad, och det har stärkt min självtillit. Det handlar inte om att förespråka våld. Det handlar om att inse att våld är en konstant möjlighet och att det är vårt val om vi tar den möjligheten eller inte. Det handlar om att inte per dogmatik begränsa sig.

Simone de Beauvoir är en debattör som lyft fram flickors obenägenhet att slåss som ett problem. Hennes filosofiska argument är kontroversiellt, och väl värt att betänka: ”Våld är det verkliga beviset på att en människa är sig själv, kan erkänna sina egna lidelser, sin egen vilja. Om man radikalt avstår från våld betyder det att man avstår från varje objektiv sanning för att stänga in sig i en abstrakt subjektivitet. Vrede och trots som inte får utlopp i musklerna når aldrig fram till verkligheten.”