…har jag sparat den åttasidiga specialbilaga som Flamman gjorde i slutet av 1994, återtryckt våren 2004, om ja-sidans löften inför EG-inträdet. Särskilt gillar jag vad Löntagare för Europa hävdade: ”Vi kan också behålla Lex Britannia, som ger oss rätt att kräva att företag som kommer hit måste följa svenska lagar och avtal. Det är helt klarlagt genom förhandlingarna.”
Med Lavaldomen dog den tanken. Men vi ska inte skylla på EU, hävdade ju LO samma dag som domen föll.

LO och Europafackets ordförande Wanja Lundby Wedin hävdade nyligen rent av att vi kanske skulle sluppit Lavaldomen, ifall Lissabonfördraget hade trätt i kraft.
– EG-domstolens beslut togs ju med det fördrag vi har idag som grund. Vi anser att det nya fördraget stärker löntagarnas rättigheter.
Hon har nämligen hittat något nytt att fästa sitt EU-kramande vid: att stadgan om medborgerliga rättigheter görs juridiskt bindande. Och fyra av fem socialdemokratiska EU-parlamentariker fyller i: ”En avgörande fråga, som bland annat innebär ett tydligare skydd för fackens rätt att vidta stridsåtgärder enligt nationella regler för att hävda svenska kollektivavtal.”

Men. Någon okänd vid namn Margot Wallström har nyligen dristat sig till att skriva: ”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna /…/ har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”
Märkligt. Vem ska man tro på, tro på, tro på?