… brukar jag inleda en av mina föreläsningar i genusvetenskap med att visa ett kollage av bilder på kvinnor och män i olika situationer. Jag ber studenterna betrakta bilderna ”med genusglasögon”: vad spelar kön för roll i bilden på de kostymklädda amerikanska makthavarna, på kvinnan med ett barn på ena knät och en laptop på andra?

Två bilder, placerade jämte varann, föreställer en kvinna klädd i niqab och en i pinup-outfit. Jag brukar fråga om studenterna kan se några likheter mellan bilderna och en gång nappade en klarsynt student på betet: ”Ja, båda visar ju att kvinnans kropp är sexualiserad.” Det var fint att se hur de andra studenterna fick sig en aha-upplevelse, något förstärkt av att jag sedan drog deras uppmärksamhet till den förmenta könlösheten hos makthavarna i grå kostymer.

Det är tragikomiskt – med betoning på tragiskt – att se hur kvinnors kroppar fortsätter utgöra slagfält till och med för den kamp som säger sig syfta till deras befrielse. Om och om igen häpnar jag över den totala bristen på demokratisk ryggmärg i vårt ”frihetsälskande” samhälle. Hur kan man liksom ens komma i närheten av att komma undan med att förbud mot att bära burka eller niqab skulle ha med frihet att göra? Jag försöker sätta mig in i situationen för en kvinna som plötsligt drabbas av ett sådant förbud. Vad det innebär är ju faktiskt att hon tvingas stanna hemma – eller klä av sig. Är inte det fantastiskt ironiskt? Välkommen till den fria världen, bara du låter oss se lite mer hud, tack!

Om någon nu tvivlade på det så tycker jag att heltäckande slöjor – liksom pinup-bilder – i grunden är uttryck för patriarkala strukturer. Men om man för en gång skull kunde ta och bry oss om de verkliga kvinnor, av kött och blod, som lever under detta patriarkat, istället för att återigen behandla oss som symboler för viktiga principer. Lämna våra kroppar i fred, vet ja!