… är kropp/själ-dualismen en av det patriarkalkapitalistiska samhällets mest elementära fantasier. Att denna fantasi liksom alla andra sociala konstruktioner också är en realitet är en paradox som fortplantas i spända kroppar och själar.

Vita män med makt har historiskt lagt beslag på den själsliga sidan av dualismen, genom att reducera arbetare, kvinnor och icke-vita till kroppsliga objekt att dra fördel av. Därför är det i vår kultur så svårt att förstå det kroppsliga annat än i termer av objekt.

Jag är en av alla de kvinnor som drabbats av utbrändhet, trötthetssyndrom och allehanda andra diffusa kvinnosjukdomar. Det som är så intressant med dessa tillstånd är att de gör uppror mot kropp/själ-dualismen. Men det är också det som gör dem så svårhanterliga för vår sjukvård och arbetsmarknad – och för de sjuka själva. För att betraktas som legitimt sjuk, och därmed få dispens från lönearbetet, får den sjuka inte lägga någon större vikt vid sitt eget ”själsliga” inflytande över de kroppsliga symptomen. Hon måste uppleva sig som ett offer för sin egen kropp, detta konstiga objekt som kommer och ställer till det. Så fort den sjuka slutar se sig som ett offer för sin egen kropp (och kanske istället ser sig inklusive sin kropp som offer för ett sjukt samhälle), misstänkliggörs hon som inbillare eller manipulatör. Det är därför det i USA finns militanta kroniskt trötthetssyndrom-aktivister som desperat hävdar att det är ett virus som ligger bakom deras sjukdom.

Jag har själv varit inne i denna kroppsalienerade offerposition, som på ett oacceptabelt och djupt tragiskt vis gör mängder av kvinnor uppgivna och långtidssjuka. Först när jag insett att denna ledsna kropp är jag – och därmed tagit risken att inte betraktas som sjuk på riktigt – har jag kunnat ta mig ur mig ur mina handikappande tillstånd för att istället gå ut och verka för en hälsosam värld.