… finns det mycket man förstår rent teoretiskt men för den delen inte verkligen förstår. Det blir man varse de gånger polletten trillar ner. Som till exempel när jag en söndag för några år sedan var ute och gick längs Ribban i Malmö och helt plötsligt FÖRSTOD det jag länge trott mig förstå: det är ju helt sjukt att så gott som alla människor som är ute och promenerar gör det i tvekönade par, och att de dessutom gjort det vareviga söndag och tänker fortsätta med det tills de dör. Plötsligt uppenbarades det bisarra med den tvångsmässiga tvåsamheten på mer än ett teoretiskt plan och jag kunde inte annat än skratta åt fånigheten.

Häromdagen läste jag Liv Strömquists nyligen utkomna feministiska sexserie Drift och fick en liknande uppenbarelse. En av de kvinnliga karaktärerna får sig ett snabbt skjut av en kille på en långfärdsbuss innan hon tackar så snällt och går av för att mötas av sin flickvän. Hon och flickvännen pussas och är lyckliga och ingen tillstymmelse till orosmoln går att skönja.
Just det. Så kan det också vara. Det visste jag ju redan, men plötsligt inser jag något jag inte insett tidigare: det är ju helt sjukt att ”vi” gör anspråk på att kontrollera vad vår partner gör med sin kropp! Det är faktiskt helt sjukt och inget annat.

Det betyder inte att jag förespråkar total hänsynslöshet och respektlöshet inför andra människors känslor. Vi är formade i strukturer som gör att sex med andra uppfattas som ”otrohet”, som ett svek, och detta kan vi inte utan vidare bara ställa oss över. Men när man får den typen av pollett-nertrillnings-insikter blir det lättare att överskrida normen – rentutav omöjligt att inte försöka göra det, eftersom man ser vilka bisarra grunder den vilar på. Den monogama normen vilar på idén att vi har rätt att kontrollera vad andra människor i interaktion med andra gör med sin kropp. Det är inget annat än sjukt.