… anhölls en hög polischef i förra veckan, misstänkt för flera grova sexbrott.
Nej, nej, nej. Vem som helst men inte han, var min spontana reaktion när det stod klart vem det rör sig om. En man som gjort karriär på att motarbeta sexistiska attityder. Som stått i föreläsningssalar och rivit av bitar av A4-ark för att förklara hur misshandlade kvinnors livsutrymme successivt krymper. Som profilerat sig som den jämställda mysfarbrorn i en övrigt machobetonad poliskår. Tanken på att allt kan ha varit en framgångsrikt regisserad teater svindlar.

Nu är det viktigt att komma ihåg att mannen ifråga inte är dömd ännu. Men om det visar sig att misstankarna mot honom stämmer, skakas nog mångas perspektiv om kraftigt. Om inte ens han… Kan man lita på någon då? En del har försökt beskriva polischefen som åtminstone lite onormal utåt sett genom att hävda han var ”besatt av jämställdhet”. Men det får nog ses som en efterhandskonstruktion.
Min underbara dramalärare på gymnasiet, dessutom kvinnojourskvinna, konstaterade en gång att allt skulle vara mycket enklare om män som våldtar och misshandlar såg ut och betedde sig som i amerikanska filmer. Men det gör de sällan. När jag var riktigt ung fick jag reda på att en kille jag kände lite grann skulle ha beskyllts för våldtäkt. Mångas reaktion var just tvivel, ”men inte han väl?”

Det mest tragiska är att vår ovilja acceptera att den sympatiske mannen vi sett, egentligen inte var så trevlig går ut över deras offer. Man kan fråga sig om det finns fler flickor och kvinnor som aldrig vågat knysta om vad de varit utsatta för. Att anmäla en våldtäkt och gå igenom en rättsprocess kan vara svårt nog i sig. När förövaren dessutom är den schysta snubben, eller ännu värre, den jämställdhetsivrande polisen, är risken stor att det känns helt ogenomförbart.