… skulle visserligen de kubanska läkarnas insatser på Haiti förtjäna en särskild spalt, men jag nöjer mig med en nationsvis jämförelse. Knappt 40 mil emellan och bägge mycket sårbara för naturkatastrofer. Varför klarar Kuba orkanerna utan att knappt någon behöver sätta livet till – till skillnad från Haiti (eller för den delen New Orleans)?
Nej, inte för att man är ett socialistiskt paradis eller på grund av något trolleri. Utan för att man haft en fungerande statsapparat. Beredskap. Organisation. Läkare. Annan sjukvårdspersonal. Löner. Utbildningssystem. Utrustning. Sjukhus – av betong och mobila. Statliga intäkter till detta. Och så vidare – inga konstigheter för oss i välfärdsländerna.

När jag googlar lite politiska sökord för Haiti däremot, hittar jag akademiska studier om hur USA-ägda sweatshopfabriker pressat lönerna under den statliga miniminivån. Beskrivningar som ”nyliberal experimentverkstad”.
Jag hittar uttalanden från borgmästaren i Port au Prince om att 60 procent av husen i huvudstaden är undermåligt konstruerade. Ty man har, i vad Maud Olofsson skulle kalla god anda av regelförenkling, så gott som avskaffat sådan i-landslyx som byggnadsregler.

Och jag lär mig att det finns något som heter ”Failed states index”. Visserligen ger begreppet associationer som ”GW Bush vill peka på ett land och kunna säga att våra trupper behövs där” (och USA-trupperna har ju paxat hamnen i huvudstaden), men innehållet är svårt att ifrågasätta. Ett index utifrån faktorer såsom statens legitimitet, interna flyktingströmmar, privat milis och rättsskipning, klyftor, avsaknad av samhällelig service som kommer befolkningen till del.
Haiti finns på plats 12 på denna topplista över världens icke-samhällen. Här saknas det kitt som kunnat hålla ihop de samhälleliga byggstenarna – bildligt och nu även bokstavligt – från att rasa.