… gjorde som bekant Sverige fiasko i VM-premiären mot Trinidad/Tobago. Alla hade förväntat sig en seger och det blev ramaskri. Som om vi hade förlorat. Men det blev ju faktiskt 0-0, alltså varken seger eller förlust. Om man tittar i sak.
Nyligen utropades en seger från svensk sida, då EU:s ministerråd kom överens om en kompromiss för EU:s tjänstedirektiv. Det Sociala Europa lyckades få in ett mål på övertid i matchen mot Det Nyliberala Europa, utropar regeringen och den europeiska fackföreningsrörelsen glatt.

Visst ska vi jubla åt att den omstridda ursprungslandsprincipen försvann, och att arbetsrätten nu sägs respekteras. Men det fanns två andra frågetecken kvar: Den ena är att EU-kommissionen ville förhindra medlemsländerna att kunna ställa krav på gästande tjänsteföretag, bland annat att ha en ”riktig” representant. Utan motpart, blir det i praktiken omöjligt för facket att upprätthålla kollektivavtalen. Efter kritiken på denna punkt har kommissionen försökt sig på en riktig fuling. Man har lanserat sin åsikt via ett tolkningsmeddelande – kring utstationeringsdirektivet, som knappt har med saken att göra. Den andra är begreppet tjänster av allmänt intresse, som ska undantas från tjänstedirektivet. Här har det funnits en bred oro för att en alltför luddig definition öppnar för privatiseringar av bland annat vattensektorn. Och den oron kvarstår, bland annat hos de offentliganställdas international EPSO. Liksom den socialdemokratiska gruppen PSE. Som å ena sidan tänker rösta ja till tjänstedirektivskompromissen. Men å andra sidan tycks så orolig för denna del av direktivet, att man lanserar en kampanj med målet att via parlamentet tvinga kommissionen att skriva ett nytt och ”högre” direktiv – som ska skydda mot vissa privatiseringar.

Förutom att önska dem lycka till, så föranleder detta en fråga i sak: vad stod det egentligen i matchen innan det där övertidsmålet? Blev det ens oavgjort?