… var jag ute och roade mig med några kompisar i helgen. Det här var folk som jag trodde var stadiga på vänsterkanten. Men så kom det. – Jag är så trött på Persson.
Argumenten mot Göran Persson radades upp. Hanteringen av tsunamikatastrofen. Görans liv som storgodsägare. Hans arrogans, hans dryghet, hans överlägsna flin. – Men du kan väl ändå inte rösta borgerligt? – Jag vet, det känns jättekonstigt, men kanske kommer jag att göra det ändå. – Men jag är också less på Persson men det enda realistiska alternativet är ju etter värre! – På vad sätt? – Ja, försämringar i försäkringen, utförsäljning av gemensam egendom… – Men det sysslar ju sossarna med redan. Då är det väl bättre att de som kan sånt får syssla med det?
Här blev jag stum. Någonstans hade hon ju rätt! Ska ändå det gemensamma slumpas bort kanske det är bättre att områdets experter sköter avdemokratiseringen. Men så föreslog jag vänsterpartiet.
– Äh, de går ju ändå bara i sossarnas ledband.
Se där, en liten historia från restaurang Palermo i Uppsala i nådens valår 2006. Sålunda lyder resonemangen, sålunda lämnar s öppet mål, sålunda behöver inte de borgerliga axelmakterna några egna meriter för att ta hem segern.
Men nog är väl sossarna lite mindre dåliga än högern?
– Jo, det är de nog. Jag säger så här mest för att hota mig själv! För inte fasen kan jag rösta höger, avslutade min vän.
Puh!
Om någon ställt Berlusconi frågan ”Om denna lövtunna övervikt varit till din fördel – hade du då ställt samma krav på omräkning?” Vi vet hur Silvio skulle ha agerat, men det vore roligt att veta hur han besvarar frågan i fråga. Skulle han vara så hal och lögnaktig att svaret blivit ”ja, självfallet”? Inget är väl omöjligt. När jag skriver detta är det måndag, och jag har svårt att föreställa mig att megafjanten skulle
ha givit upp vid denna tidnings utgivning.
