…vann Vitrysslands president Aleksander Lukasjenko presidentvalet i söndags. Det officiella slutresultatet blev 82,6 procent.
Det var imponerande att över tiotusen Minskbor trotsade regimens demonstrationsförbud, för att protestera mot det förväntade valfusket. Oppositionen betecknar valresultatet som ett skämt. Man kräver nyval och hoppas egentligen på en gnista som skulle kunna leda till ytterligare en fredlig revolution i en före detta sovjetrepublik.
Revolutionen lär nog komma av sig. Ingen vet nämligen hur man – utan ett våldsamt ingrepp utifrån – störtar en diktatur, som trots allt backas upp av en tämligen stor befolkningsmajoritet. Hur pass stort det där stödet egentligen är vet visserligen ingen, just därför att valresultatet kan misstänkas vara manipulerat, men inte ens USA:s propagandaradiostation Radio Liberty ville rakt ut förneka att Lukasjenko verkligen hade en majoritet bakom sig.
Den vitryska oppositionen har sin bas bland huvudstadens intellektuella eliter och bland unga vitryssar, som känner sig inspärrade i ofrihetens Vitryssland. På sätt och vis talar tiden och ekonomiska problem för en omdaning även i Vitryssland. Men det är ett stort problem i det här sammanhanget att oppositionen inte får utrymmet att själv hitta en modell för att undergräva Lukasjenkos stöd. Istället är de flesta oppositionella organisationer beroende av utländska biståndsgivare som lär ut hur ”demokrati” bör tolkas. Det är i första hand ytterst borgerliga demokratiuppfattningar som är ledstjärnan för all sorts ”demokratibistånd” till landets icke-statliga biståndsmottagare. Och de flesta vitryssar vänder sig mot utsikten att få ökad frihet till pris av ett långt mer ojämlikt samhälle– genom att tyst stödja den sittande presidenten, som hittills garanterat en fungerande infrastruktur och låga, men trygga, inkomster.
