… är jag beredd att hävda att teoriföraktet är ganska utbrett inom vänstern. Inte undra på. Statistiskt sett är de som maler teori inte de som skulle vinna på en revolution. Börjar man använda abstrakta formuleringar är det därför logiskt att man utmålas som elitistisk. Och teori står ju i viss mening i motsättning till praktik, varför anklagelser som ”tänk inte så mycket utan gör nåt istället!” har visst fog.
Men låt oss vara lite nyanserade. Ovan nämnda fakta betyder inte att teoretisk diskussion är av ondo eller ens onödig. Tvärtom – eftersom alternativet till radikal teoretisk teoribildning är att vi underställs en konserverande dito. För vi kan inte ställa oss utanför teorin. Alla beslut vi tar föregås av en verklighetsbeskrivning som grundas på vissa teoretiska premisser. När man säger att man skiter i det teoretiska är sanningen i själva verket att man är omedveten om vad man tillämpar för teorier, då dessa känns så självklara att de inte märks. Och då till problemet: de teoretiska verktyg som gemene man serveras under etiketten ”sunt förnuft” är inte neutrala, utan tvärtom en produkt av och förutsättning för makthierarkier.

När en ansenlig skara vänsterpartister jämställer vänsterpolitik med att stimulera privat sektor är det till stor del ett uttryck för att deras tänkande formats av en nationalekonomisk diskurs som upphöjts till ”sunt förnuft”. Utan att angripa nationalekonomins premisser kan en radikal politik alltså inte formuleras. Men när vänsterpartiet bidrar till en högskolepolitik som underställer forskningen kapitalismens logik, blir det tydligt att respekten för denna teorins politiska kraft är låg. Medan kommersialiseringen av forskningen må leda till fler jobb på kort sikt, undergräver den parallellt alla möjligheter att ifrågasätta de högst problematiska grundvalarna för den logik som gör detta möjligt.