…är jag en privilegierad person. Visst, jag är kvinna, och då går det alltid ett stråk av rättslöshet genom ens liv, men ingen större fara med det för min personliga del.
Häromdagen fick jag en räkning från ett inkassoföretag. En videobutik krävde mig på 1.040 kronor för att jag lämnat in en film 24 dagar för sent. Det är inte sant. Jag lämnade in den dagen efter jag lånade den. Så jag ringde videobutiken som hänvisade till inkassoföretaget som sa att det finns ett prejudicerande fall som säger att det är jag som har bevisbördan, att jag måste kunna visa upp ett kvitto på att jag lämnat tillbaka filmen i tid. Jag blev rasande, tyckte lite synd om mig själv – och betalade sen snällt.

Jag är inte så van vid sånt. Den där totala maktlösheten, rättslösheten, att veta att jag har rätt men det spelar ingen roll – jag kan inte annat än lyda. Jag minns när jag låg med ansiktet i asfalten vid Schillerska gymnasiet och den påföljande rättegången. Jag hade så oemotsägligt rätt, men enligt dem som bestämde hade jag fel. Hur sådan rättslöshet förtär en människa. Men mina sådana blixterfarenheter kan jag lätt lägga bakom mig för att traska vidare i min rättssäkra vita medelklassvärld, medan andra är hänvisade att ta varje andetag i total rättslöshet. En hel palestinsk befolkning muras in och omvärldens elit ser inget problem med det. Palestinierna upplever inte rättslöshet – deras liv konstitueras av den. För att ta ett exempel.
Men oavsett den globala inflationen i rättsvidrighet så har vi i alla fall något: vi kan – med rätta – hävda att övertrampen faktiskt är övertramp, att de står i strid med lagen. Åtminstone något. Men, när Bodström säger att vi lika gärna i lag kan tillåta buggning av icke-misstänkta eftersom polisen ändå gör det, då står även detta sista och livsviktiga ”något” under ett massivt och systematiskt om än nedtystat hot.
Tillåt det inte.