…så sitter jag här och tänker på Israel igen. Mitt kluvna förhållande till denna konstruktion till stat. Farfar spurtade från Förintelsen i sista stund och hade av naturliga skäl en stor kärlek till staten Israel. ”Araberna vill köra ut oss i havet” hette det, och visst kunde man förstå rädslan för att ännu en gång utsättas för mastodontiskt folkmord. Sedan blev jag stor och började nå vissa insikter i israelstatens brustna helgongloria. Staten hade ju i själva verket uppkommit på en bas av terror från israelernas sida, och inte tvärtom. Tidvis kände jag respekt för de radikala bekanta som menade att den judiska staten inte ägde något existensberättigande, men vart skulle de annars ta vägen, tänkte jag.

En sorts mellanläge har nåtts i min hjärna på senare år. Respekt för staten, förakt mot regimen (ofta helsnurrigt kallad ”demokratisk”). I största mån har jag föraktat mördaren och provokatören Ariel Sharon, så det är inte utan skepsis jag nu ser honom förvandlas från hök till duva. Okej, Darth Vader blir åter Anakin Skywalker i sista Star Wars-episoden, men Sharon? Nä, den gubben går jag inte på. Han bygger stadigt vidare på sin fascistiska skyddsvall (i vissa media förbjuden att kallas ”mur” – det softare ”barriär” påbjuds) och de stora bosättningsområdena har han inte en tanke i världen på att ge upp.
Ariel Sharon – måttfull mittenpolitiker? Stor risk, som man brukade säga på ungdomligt tvärtomspråk.
För övrigt tycker jag att vänsterpartiet borde ta och bredda sig lite grann på kongressen. Det är inget kul med enkelspåriga partier, typ s.