… var det väl inte begåvningsreserven i svensk politik som aktualiserade frågan om proffsboxning. Det var när sossarna, enligt beprövat opportunistknep, tog förortskändisen Paulo Roberto till sitt hjärta som regeringen fick problem med sin inställning kampsporter. Nu har mossiga idrottsministern Bosse Ringholm övertagit frågan och skrämt iväg en hel del unga invandrarväljare till borgarna.
Många sossar – och vänsterpartister – har en spontan motvilja mot handgemäng och särskilt sparkar. Bosse Ringholm vill helst inte se något annat än gamla hederliga bonnslagsmål. Han var missnöjd med resultatet i den offentliga utredningen (Kampidrott i fokus SOU 2003:24). Därför initierade han en departementsskrift istället. Den bygger på fördomar och kulturrasism. Där urskiljs den rejäla amatörboxningen från små, mindre kända kampsporter. Om K-1 och liknande står: ”Dessa extrema kampsporter är inte inriktade på motion och välbefinnande utan domineras tvärtom av beteenden som inte stämmer överens med de ideal som kännetecknar svensk idrott”. Men i kampsporter som tillåter sparkar brukar huvudet vara mindre utsatt än i boxning. Våldet riktas mer mot andra delar av kroppen. I kampsporter med brottningsmoment förskonas huvudet i än större utsträckning.

Justitiedepartementets förslag innebär generellt förbud för matcher i kampsporter med slag eller sparkar mot huvud – de måste ha tillstånd. Stora väletablerade föreningar kommer att få tillstånd, medan föreningar för mindre kampsporter – de som Ringholm ogillar – kommer att ha svårare att komma igenom papperskvarnen. Förbjud gärna kampsportsmatcher, men på andra grunder än fördomar och moralism, tycker jag.
Det är inte förvånande att vissa kampsporter behandlas nonchalant och okunnigt. De smalare kampsporterna utövas – i ännu högre grad – av arbetarkillar med invandrarbakgrund. Och dem har ju aldrig någon lyssnat på.