… blir jag rasande när folk hindras från att vara rasande.
Alla som någon gång befunnit sig i en underlägsen position (dotter gentemot familjefar, demonstrant gentemot polis, ensamstående mamma gentemot socialtjänst, etcetera) vet att det värsta av värsta är när den överordnade säger: ”Inte den tonen, tack”. Alternativt: ”Nu tycker jag att vi lugnar ner oss och beter oss som vuxna”.
Det är det värsta, eftersom den underordnade är fullkomligt medveten om att den överordnade kan gå omkring och ”hålla god ton”, ”vara trevlig och älskvärd” och ”inte stöta sig med folk i onödan”, och trots det, eller snarare kanske just därigenom, behålla sin överordning, sin strukturella aggression. Så det är ju lätt för honom att säga.

De jag träffat som pratar om vikten av ”god ton” och av att ”vuxna människor faktiskt måste klara av att hålla sin ilska i schack” är nästan uteslutande människor som aldrig erfarit förtryck. Som aldrig tvingats in i ett hörn där man kläms från alla håll och där ett ordentligt vrål känns som enda möjligheten att spränga sig loss. Och då det är dessa människor som sitter på makten är det också deras den goda tonens ideologi som tillåts konstruera föreställningar om vad som utgör en god och förnuftig människa: En god och förnuftig människa beter sig inte som Sekos Per Johansson som skriker ”grisarsle” åt folk. En god och förnuftig människa beter sig inte som feministiska hejaklackar som skriker ”skär av kuken”.
Nej, en god och förnuftig människa är oftast en vit heterosexuell medelklassman som inte har särskilt mycket att vara arg på och därför inte är det. Kanske en Connex-vd som snällt och fint sköter sitt jobb medan pengarna lika snällt och fint väller in och säkerheten i tunnelbanan sakta eroderas. Eller kanske en annan välklädd vd eller dylikt som helt snällt och fint sätter på sin fru och efteråt råkar se att hon gråter.