… skulle jag vara rasande på Gudrun Schyman om jag varit aktiv i Ung vänster. Gudrun Schyman har förstås gjort många vänsterpartister förbannade – genom att först hoppa av partiet med hänvisning till att det inte går att driva feminismen parlamentariskt, därefter bilda parti för att driva feminismen parlamentariskt och dessutom dissa vänsterpartiet på DN debatt.
Gudrun Schyman har onekligen visat att hon, trots sina tio år som partiordförande, inte begripit någonting av partiets feministiska politik – eller politik överhuvud taget. Att plötsligt hävda att ekonomisk politik inte har någon större betydelse för kvinnorna är i bästa fall liberalism, i sämsta fall ren idioti.
Gudrun Schyman pratar gärna om alla de mängder med kvinnor, som hon åkt runt och träffat på sina mängder av (av vänsterpartiet betalda) resor och möten. Hon hänvisar till den ilska hon möter.

Visst har kvinnor och tjejer många anledningar att vara ilskna, frustrerade och otåliga. Men medvetenheten och kanaliseringen är det ju Ung vänster som ligger bakom. Det är Ung vänster som drivit kampanj, bildat jämställdhetsgrupper i skolorna, givit ut Makthandboken och även fört upp feministiskt självförsvar – från suspekt, närmast huliganliknande marginell företeelse – till politisk fråga. Medan Ung vänster gjorde ett gediget basarbete, solade sig Schyman i mediernas glans och fnös åt gräsrötterna. Ung vänster ägnade åratal av hängivet arbete åt att väcka den feministiska björnen hos tjejer och unga kvinnor. Av dessa är många idag arga mammor eller underbetalda sjuksköterskor. Alla de här mängderna av resor och mängderna av möten var det alltså Ung vänster som gjorde först. Nu kommer Gudrun Schyman i dess fotspår och plockar åt sig de aktivister som Ung vänster odlat. Och gör dem till vänsterns värsta konkurrenter. Även de mest härdade av vänsterfeminister borde vara bittra.