Tidigare i år drev regeringen igenom en avreglering av apoteksmonopolet. Beslutet gynnar läkemedelsjättar och stora butikskedjor, på bekostnad av tillgänglighet och effektiv samordning av skattepengar. Nu har Göran Hägglund – i någon paus mellan sina högerpopulistiska utspel – sparkat styrelsen för Apoteket AB. Skälet är att den inte velat genomföra en pålagd självhejdningsstrategi. Regeringen vill aktivt missgynna bolaget för att kunna krysta fram en pseudomarknad. För det allmänna innebär det ytterligare kapitalförstöring.

Runt om i Sverige – särskilt i Stockholm – fortsätter utförsäljningen av allmännyttan och ombildningar av hyresrätter till bostadsrätt.
Processen har kantats av hets och mygel. Det finns rapporter om förfalskade fullmakter, köpta röster, avlidna och avflyttade som räknas med i voteringar. Ofta har skojarbolag och dubiösa konsulter varit involverade. Att hyresgäster, som har försökt organisera motstånd mot ombildningen och informera om riskerna, utsätts för trakasserier tycks vara mer regel än undantag.
När aktiva boende tillsammans med Hyresgästföreningen förra veckan lyckades stoppa en ombildning, talade SvD om ”politisk huliganism”. Den socialdemokratiska politikern Teres Lindberg kritiseras för att ha ägnat sig åt politik, och det föreslås att styrelserna i de bolag som allmänheten äger genom Stockholms stad bör ”avpolitiseras”!

Upplösningen av allmännyttan är en av de viktigaste förmögenhetsöverföringarna bort från det gemensamma i modern tid. Inkomstskillnader bokstavligen cementeras fast i stadsbilden. Det är en självförstärkande process, vars effekter pekar decennier framåt. Det vet de borgerliga experimentmakarna och deras ideologer på ledarsidorna.
Ett tredje fält, där vi fått en del nya besked, handlar om medier. Regeringen har i förhandlingar med EU gått med på att tidsbegränsa presstödet. Dessutom har den själv varslat om att definitionen av kulturtidskrifter ska snävas in. För att få statligt stöd ska de hålla på med konstarterna, inte politik och samhällsdebatt. Det skulle innebära en politiserad innehållsstyrning och är ”ett effektivt sätt att tysta röster som inte sällan artikulerar samhällskritik i olika former”, för att citera GP:s Gabriel Byström.
Nu formeras ett rödgrönt samarbete för att utmana högerns regeringsinnehav. Det är bra. Men en sådan allians blir inte ett utan vidare ett hot mot högerns stärkta samhällsmakt.

Ställ det vi hittills hört, om de rödgröna samtalen, mot exemplen ovan. Finns där förslag som öppnar för användande av statlig ägarmakt för att uppnå sociala mål? Säg, en statlig riskkapitalfond för klimatinvesteringar, nya mål för pensionsfonderna, eller ett systematiskt arbete med att skriva om ägardirektiven för statliga bolag?
Finns det något fält där opposition skisserar bestående sociala och ekonomiska förlopp? Den gradvisa uppbyggnaden av ett inkomstrelaterat socialförsäkringssystem, eller införandet av ATP, är reformer som förändrade maktförhållanden och sociala relationer människor emellan. Planeras en enda reform som lämnar ett liknande avtryck?

Finns det ett enda förslag som ändrar förutsättningarna för debatt och opinionsbildning – förstärkt presstöd, bättre villkor för och satsning på studieförbund, eller, viktigast, en progressiv dagstidning?
Högerns systemförändring är inte någon plötslig frukt av parlamentariska förhandlingar. Den är sådd och bevattnad under längre tid. Vänstern och arbetarrörelsen behöver en motsvarande process. Den som inte har en strategi, kommer också att förlora taktiska bataljer i ställningskriget.

/Ali Esbati