I tidningsdödens spår har mångas journalistexamina blivit värdelösa. Det finns inga jobb. Även den traditionella reservutgången för journalister – att ”byta sida” till att bli informatör – är så gott som stängd. Jag vet, och jag har nästan slutat försöka. För min del har jag de senaste åren haft enstaka frilanspåhugg som journalist, ett lärarinhopp, några veckors a-kassa per år. Jag har inte haft riktig semester sedan 2012.
Mest har jag kört buss. Som behovsanställd. Här finns någorlunda med jobb. Dock i en allt mer tidspressad bransch, där företagen pressar marginaler, och i en allt hårdare trafikmiljö. När det gäller stressjukdomar och hjärtproblem är detta ett av högriskyrkena.
Jag berättar inte detta för att det är synd om mig. Många har det sämre än jag. Många har det också bättre. Med svenska mått placerar jag mig helt enkelt någonstans i mitten, lite upp eller ned år för år, på klass- och inkomstskalan.
Paradoxalt är att under samma tid som min egen klassresa snarare gått nedåt än uppåt, förekommer allt oftare påståenden om att jag tillhör de privilegierade. I egenskap av vit. Eller man. Eller för att det finns någon som har det sämre. Det är visst på modet att peka finger åt varann; gärna på individnivå.
Låt mig göra en välvillig tolkning av privilegiepekarna, och föreslå att det handlar om en språklig miss när tankegången importerades. Googla privilege eller privileged; på engelska hittar vi det i sådant som privileged information, privilege evidence, privileged group, och långt fler. Det finns en hel mängd olika ”privilege” mellan individer, företeelser och grupper – även om det bara är i en enda egenskap, relation eller avseende.
På svenska är det annorlunda. Ordböckerna säger ungefär ”någon som är särskilt gynnad jämfört med de flesta”. Alltså i mer generell betydelse. Det kan syfta på sådant som kyrkans särskilda rätt att tiondebeskatta eller Systembolagets exklusiva rätt att sälja alkohol. Men främst syftar det i social mening – någon som har det bättre än de flesta andra.
Nyckelordet är ”de flesta”. Vem man jämför sig mot. Privilegiet som ett undantag mot ett tänkt genomsnitt, typfall, normalläge.
Med global måttstock råder ingen tvekan om att vi i Sverige är privilegierade. Den relativa skillnaden mellan exempelvis en svensk civilingenjör och en undersköterska, är då försumbar jämfört med skillnaden gentemot deras motsvarigheter i ett fattigt u-land. Men det är inte med det måttet, utan med inomsvenska mått, som vanliga arbetare och medelinkomsttagare plötsligt pekas ut som privilegierade.
Lägg därtill att det i svenskan finns en inbyggd moralisk värdering. Privilegier är något man ska avstå ifrån. Att peka ut någon som privilegierad är att säga: Du är inte som jag. Vi har inget eller lite gemensamt. Du är bortskämd. Här börjar språkfelet bli politiskt.
Det är faktiskt en mänsklig rättighet, borde vara det normala, att ha ett någorlunda vettigt jobb och att slippa utsättas för olika grader av orättvisa och förnedring till vardags. En måttstock där sådant ses som privilegier sänker ribban för mänsklig värdighet.
Därför vägrar jag ”erkänna mina privilegier”. Så hur ska man se på orättvisor utifrån exempelvis kön eller etnicitet? Jag som infödd svensk slipper ju oroa mig för exempelvis att bli diskriminerad på arbetsmarknaden eller att mötas av rasistiska glåpord på stan. Och som man slipper jag sexism och lönediskriminering. Språkligt sett är det enkelt: korrekt ordval är att jag har vissa fördelar jämfört med andra. Och ur politisk synvinkel är det också enkelt. Framgångsvägen mot orättvisor och diskriminering, ja mot allt, har alltid varit att se till det som förenar istället för det som skiljer.
